Filip Da Vinci

Det här är så kul. Från att inte ha varit intresserad av att rita överhuvudtaget är det nu nästan det enda vår lilleman gör. När han inte bygger med lego, vill läsa böcker eller spelar dataspel. Men jag tror typ 75 procent av hans ”lektid” på dagarna ägnas åt pyssel och har nu så gjort i snart två månader. Intresset kom samma dag vi tog fram tuschpennorna från Ikea. Klart det är så mycket roligare än kritor som ibland knappt syns.

Teckning nummer 1: Det började med att Filip skulle rita en teckning till farfars födelsedag och försökte sig på att skriva 65 men tröttnade efter sexan som ni om ni begrundar noga ser långt upp på bilden. Över den finns ett porträtt föreställande farfar själv. Ansiktena längre ner är spöken...

Jag själv är en riktig pysselmamma som älskar att rita och måla (fast jag är totalt värdelös på det… min estetiska bit ligger i så fall i skrivandet, och då menar jag att skriva/texta för hand vilket jag tycker är superkul och ofta ”åker på” när något ska göras!), dega, pärla, klistra – ja, kort och gott pyssla. Och jag är så glad att jag nu överfört det på sonen för vi har så himla kul och mysigt där vi sitter vid köksbordet och fixar.

Teckning nummer 2: Tre glada gubbar med ett par extra armar och ben för säkerhets skull. Notera väl den utanpåliggande snoppen som finns med till höger om pilen vid den nedersta gubben. En viktig detalj i en 3-årings värld ;)

I veckan röjde vi ur en låda i hallen. Bort med riktigt gamla vantar, mössor och halsdukar som nu antingen ligger på tippen eller också väntar på nytt hem, och simsalabim så hade lådan i stället förvandlats till Filips alldeles egna pyssellåda vilken han nu vårdar ömt och ibland drar ut bara för att titta lite :)

Teckning nummer 3: Tycker jag själv ser ut som en söt prinsessa med långt hår som fladdrar i vinden och med en massa vackra moln ovanför sig. Frågar man konstnären föreställer den dock ett monster. Det fladdrande håret är egentligen tre armar och molnen, de är ju bajspluttar. Såklart. HUR kunde jag tro något annat ;)

I alla fall så är jag ju bara tvungen att visa Filips första steg mot att rita gubbar. Dessa kom plötsligt en dag hos mormor och morfar efter att han minuten innan suttit och ritat till synes planlöst fram och tillbaka över papperet. Så plötsligt ritade han en rund ring och i den ögon och en mun och sen var han i gång. Detta höll han på med några veckor men sen har han återgått till mer ”otydligt skapande” igen. Nu verkar dock gubbarna vara på väg tillbaka för i går ritade han en lejonfamilj med röda flätor och långa ben.

Och så är det ju det där med bokstäver också. Fast det intresset kom redan tidigt i höstas då alfabetspusslet åkte fram flera gånger varje dag. Det är både kul och spännande att se hans intresse och om det håller i sig. Kanske är det ett arv från mig som också alltid tyckt om böcker och tidigt var intresserad av bokstäver och att försöka skriva. Filip har nu koll på så gott som vad alla bokstäver heter och även något namn eller någon sak som börjar på den bokstaven. Som exempelvis R som ju är rumpans bokstav (fast det visste ni ju förstås ;) ). Och så vill han så gärna skriva dem också och det går ganska bra med familjens förstabokstäver och bokstäverna i hans namn, men så är han vänsterhänt och ibland vill sig strecken liksom åt fel håll och då blir han så ARG och frustrerad och man riktigt ser hur han försöker… Kanske även där ett (jobbigt) arv från mig. Att vilja kunna allt. Direkt.

Sådär. Säkert tråkläsning av mammafrosseri för er men ett roligt och värdefullt minne för mig att bevara i framtiden – tiden då min son blev pysslig som jag!