Fem

Vi tyckte av flera anledningar att det just i dag passar bra att berätta en sak. Om exakt fem månader är det nämligen beräknat att vi ska bli fem. Här hemma. I vår familj. Och det är ingen hund eller katt (aldrig katt) som ska flytta in hos oss utan en sådan där yttepytteliten, sprattlande och bedårande liten människa. Som just nu har fullt upp därinne i min mage med att utvecklas, växa och lära sig olika saker.

Är ni chockade? Det är i så fall fullt förståeligt för det är vi själva. Fortfarande. Fast vi burit på denna hemlighet i snart tre månader. Jag skulle kunna göra den här historien lång men jag väljer i stället att bara lite lagom kort/långt berätta att det här inte var planerat och att vi inte riktigt förstår hur det blev som det blev men magen växer just nu för fullt och vi vet att det faktiskt bor en liten därinne.

Det som känns skönt i det hela är flera olika saker och då framförallt det faktum att vi ju pratat om att vi nog i framtiden kommer försöka skaffa en liten trea. Sen att vi inte hade tänkt det riktigt såhär tätt, men eftersom tankarna ännu funnits så gör det att man nu kan se hela saken på ett annat sätt.

Och så att vi ju faktiskt älskar det liv vi lever. Att ha de små runt benen betyder så oerhört mycket och förgyller varje dag, varje stund, varje sekund även om det ibland såklart också finns jobbiga, trötta och tuffa dagar. Men de är så få att man redan dagen efter har glömt dem. Den kärlek man får från små barn överglänser allt och ger verkligen livet så mycket mening man inte trodde fanns.

Dessutom tror jag på att saker sker med en mening. Så även nu. Under omständigheterna så MÅSTE det ju helt enkelt funnits en mening med detta lilla liv.

Sen ska jag inte sticka under stol med att tiden från mitten av december och sex veckor framåt var chockartad. Eftersom vi är planeringsmänniskor ut i fingerspetsarna så svajade ju hela världen på något sätt och vi kunde inte tro att det här var sant, det som hände. Men vi pratade och pratade och pratade och ju mer tiden gick, desto mer sjönk det hela in och rotade sig i en. Och vi vet ju att när liten väl varit hos oss en tid, då kommer vi såklart inte kunna tänka oss ett liv utan den lill*.

För att försöka få det hela än mer verkligt och även lugna tankarna en aning var vi för en dryg månad sedan i Linköping och gjorde ett NUPP-test. Och från det ögonblicket vi för första gången såg det lilla livet på skärmen, med tummen i örat, så har allt gått lättare och lättare. Vilma som var med satt hela tiden som förstelnad i Eriks knä, ända till strax innan läkaren var klar och bebisen sprattlade på. Då sträckte lillan sig försiktigt fram, tittade intensivt på skärmen och började vinka… Såklart förstod hon ingenting men det hela blev så symboliskt att jag fäller en tår bara jag tänker på det.

I och med att jag förra veckan berättade för min chef så känner vi att det nu kan bli offentligt. Jag har dock under en tid haft en låst blogg med bara några få men ack så betydelsefulla läsare. Annars är det än så länge bara familjerna och de allra närmaste vännerna som vet. Jag måste erkänna att det finns en gnagande oro i oss båda för hur detta kommer tas emot. Man är ju ändå så pass erfaren att man vet att människor i vissa lägen kan vara både plumpa och - förhoppningsvis omedvetet – elaka. Jag är så himla rädd att få höra alltför många ”vet-bäst-kommentarer” i stil med ”Förstååår de inte vad de ger sig in på?” och ”Det hääär kommer bli tufft”. Och såklart har folk rätt att tycka men jag önskar så att de i så fall tycker tyst för även fast jag vet att man inte ska bry sig om vad andra säger utan stå där med rak rygg så ÄR jag ju typen som tar åt mig varenda stavelse. Tyvärr i många lägen. Men, men. Allt det där vet vi inget om än.

Allt jag vet är att det jag nu alldeles strax publicerar så sakteliga kommer göra att nyheten sprids. Nyheten om att vi (och nu citerar jag en kär vän med hennes ord för sådana här små underverk – du vet vem du är!) ska få en liten till att älska!