Från oss alla till er alla...

En riktigt god, mysig och snörik jul!

Julefriden sänker sig…

Förväntan hänger i luften. Hänger i luften tillsammans med ljuvligt juliga dofter som var och en försöker överglänsa den andra. De vita hyacinterna, julskinkan, de såptorkade golven, apelsinerna med kryddnejlikor instuckna varav en säkert doftar lite extra då Filip stack in i en faslig fart och med extrem precision att sätta så tätt så tätt så tätt det bara gick. Alla är de underbara och jag vet inte vilken av dofterna som vinner, särskilt inte i år då min näsa är så täppt att jag kallar mig själv ”Adda” och en försäljare i telefon tidigare idag bad att få prata med ANNA när jag precis hade svarat med mitt namn. Kul.

December har varit bloggfattig men rik på så mycket annat. Det är dock synd att den där tiden jag nuförtiden brukar nämna allt oftare inte riktigt räcker, för är det någon månad som är extra rolig att tokblogga i så är det ju just december. Tänk att bara få vräka ur sig alla klapptips, pyssel, smaskiga recept och julefina klädtips man går runt och bär på. 2029 kanske blir mitt decemberbloggår för innan dess kommer jag nog inte hinna som det känns just nu ;)

Förutom att mysa i rekordmängd har vi denna månad hunnit med att köpa klappar, fira lite till födelsedagar, julpyssla, julbaka, lussa, fixa granen som nu sen några dagar står så grön och kungligt grann i stugan för ja, en gång kungsgran alltid kungsgran känns det som. De tjocka och mjuka barren i kombination med den maffiga formen (vilken i år visserligen är ovanligt smal för att vara en gran hos oss. Den står mitt i springa-runt-bordet-stråket så kanske var det bäst så) blir så inbjudande och hemtrevlig.

Och så har vi varit hos doktorn med Alvin. Igen och igen och igen. Vikten pekade plötsligt neråt igen häromveckan och vi fick då åka till sjukhuset och röntga hans lilla mage. Många turer har det blivit den senaste tiden och tror ni inte att ett urinprov förra veckan visade på urinvägsinfektion igen… Så nu äter vår lilleman penicillin ännu en gång. Och ännu en gång visade prov nummer två att det inte var något så doktorn är mer än förbryllad över detta lilla mysterium till bebis. Men nu får han äta klart den här kuren för säkerhets skull. Otroligt skönt var det dock att röntgen inte visade på något annat än en helt normal och fin liten mage vilket fick klumpen i vår att försvinna på ett kick. Förstoppning är fortfarande den troliga orsaken till allt stök med vikten och vi fortsätter kämpa på med att försöka få ordning på det vilket också verkar börja ge resultat. Han har nu ökat fint i vikt de sista två veckorna och även lyckats bajsa på eget bevåg för första gången på över två månader! Det var den mest välkomna bajsblöja jag bytt i mitt liv som mamma kan jag lova.

Och mamman, hon har ju i ärlighetens namn inte varit riktigt piggelin sedan halsflusseländet i början av november och den tappade rösten förra veckan ersattes ett par dagar senare av totalt igenbommade bihålor… Jäkla skit är det rent ut sagt att jag åkte på det i våras för sedan dess blir det alltid nästäppa de luxe. MEN, medicinskåpet är nu laddat med både nässpray och Alvedon i mängd och jag hoppas kunna uttala mitt riktiga namn igen redan i morgon, på självaste julafton :)

Jag älskar just den här kvällen. Städfreak och ordningsmänniska som jag är njuter jag till fullo av allt glänsade rent, prydligt pyntade och gott doftande. Det här är den allra bästa och mest rogivande tiden på hela året och nu ska vi bara njuta. Att allt därutanför fönstret är vitt, vitt, vitt och vackert gör den här julen än mer julig och att i år få fira den med tre små stjärnor gör mig så galet lycklig!

Någon som sett min röst?

I morse när jag vaknade och skulle ropa på Filip kom inte ett ljud från min mun. Faktiskt inte ens ett litet ett. Möjligtvis en väsning om man lyssnade noga. Jag har verkligen gått och tappat rösten vilket är mer än typiskt då Alvin och jag i kväll ska på mammajulmysträff hos vår Sandra. Skit också. Och jag som är så duktig på att prata i vanliga fall... hur ska detta gå? Kanske kommer jag blogga massor så jag åtminstone får lite sagt ;)

Hursom, Filip tror att jag har råkat svälja den - rösten alltså - och att den kommer tillbaks på julafton. Jag försökte förklara tappa-rösten-fenomenet som jag knappt förstår själv och lilleman avslutade det hela med att han skulle fråga folk vi mötte om de hade sett min röst! Gulle!

Nu ska jag ner och dricka min fjärde kopp te för idag. Jag SKA inte missa den här kvällen, det vore så ledsamt...

Julklappstips för små snuttiga

Ett tips till dig med en liten snuttig människa i din närhet som dessutom gillar nappar som liknar små karameller (eller om åtminstone mamma gillar det!). Beställer man något från Tyramyra innan jul så skickar de med en röd napp som julklapp!

Dessutom är det alltid fraktfritt så länge paketet ska skickas inom Sverige. Förutom de enfärgade napparna säljer Tyramyra också fina napphållare, ringsjalar och fossingar samt lite kläder.

Senast 21 december måste man beställa för att hinna få sina saker före julafton!

Prins Alvin

Det är mycket Alvinfokus här på bloggen just nu men så är det också i dag en mycket speciell dag, nämligen dagen då vi för ett år sedan fick veta att du fanns. Du, vårt livs överraskning – som visade sig vara vårt livs bästa sådan. Vi är så oerhört stolta över dig och tacksamma för att du finns här hos oss.

När du bara några dagar gammal låg i min famn och sov hörde vi för första gången ”din låt”. Ja, den blev det i samma stund jag lyssnade på orden och insåg att de på pricken stämde in på dig(låten heter ”Prins Noel” men för oss handlar den om dig, Prins Alvin. Den är skriven av Linn Maria Wågberg) Hade jag varit låtskrivare – en duktig sådan - så hade jag förmodligen plitat ner ungefär de här orden:

Du är prins av lyckan
prins av kärleken
Hertigen av äventyret,
nyfikenheten
Inte störst, inte först,
men väldigt speciell
Jag är så glad att du finns
Min älskade lilla prins

Den handlar också om att du är ”allt vad mirakel betytt”, ”att jag alltid ska finnas för dig” och att du är ”full av skratt, mitt hjärtas skatt och stora kärlek” och jag kan bara fortsätta instämma.

Nu ska vi krypa till sängs och jag ska titta på dig tills jag somnar. Titta och njuta och snusa på ditt fjuniga huvud. Hålla din lilla mjuka hand i min. Jag är övertygad om att världen blev en vackrare plats när du kom till den och att stjärnorna nu lyser än starkare. Vi älskar dig oändligt, du vår lyckans lilla prins...

(Och ooops! Här får nog den som läst såhär långt en chock för det är ju inte direkt ofta som mamman kikar fram här. De gånger de inträffat tror jag det antingen varit i en sen timme eller i nybliven-mamma-trans. Den här gången är det för att det är en bild som symboliserar sann moderskärlek och därmed detta inlägg. Och så är det för ovanlighetens skull en knivskarp bild, tagen av mamma Hanna med nya kameran tidigare i höstas - OCH ser jag nu, med en av papporna i gänget skymtandes bakom. Hoppas det är ok för dig att figurera här Niklas ;) )

4 månader

Så har ännu en månad gått och vårt lilla sötgryn är nu hela 4 månader gammal på denna jord! Just nu ägnar han större delen av sin vakna tid åt att låta som ett lejon – ett snällt och försiktigt sådant med mjuka grrr-ljud. En rad nya färdigheter har han faktiskt lagt sig till med de senaste veckorna. Förutom att han utvecklat gnagande på allt som kommer i hans väg har han också upptäckt sina fötter vilka visserligen är svåra att inte upptäcka med tanke på dess storlek! Det enda som är stort på vår minste son kan man säga. Även Filip föddes med stora – långa och smala - fötter med en stortå som är minst en skostorlek extra har vi fått höra :) Hursom, fötterna är oerhört intressanta och när Alvin sitter i babysittern tittar han fascinerat på dem genom att lyfta båda benen rakt upp samtidigt som han böjer huvudet framåt. Denna bollställning ser mycket festlig ut och syskonen tycker han är tokig.

Babygymmet med Tummen och hans vänner är också spännande, i alla fall korta stunder men sen vill han ha sällskap igen och det får han så gärna. Det finns ingen här i huset som kan låta bli att umgås med honom när han är vaken och vi börjar inse att det där med att vara tredjebarn nog inte är så dumt. I alla fall inte när man har två omtänksamma storasyskon som ännu inte efter flera månader uttryckt något negativt mot sin lillebror. Sann kärlek är det dem emellan och det värmer oss så att se.

Det harmoniska och mycket glada beteendet kvarstår och vi börjar hoppas och tro att det är en bestående egenskap. Lilleman är en nöjd och glad liten bebis med de nyfiknaste av ögon. Det allra roligaste han vet är att bli pussad på magen. Det killas så hela Alvin vrider sig av skratt. Det enda förutom hunger och trötthet som nu annars får honom att bli ledsen är när någon, i synnerhet mamma lämnar rummet. Man hinner inte mer än över tröskeln förrän ett ynkligt ”buhu” hörs och kan man då inte låta bli att vända sig om, då får man se den för syskonen A karakteristiska upponervända munnen. Den som är nästintill omöjlig att motstå...

Vad han fortfarande inte kan kalla sig är dock stor. Om man ser det rent kroppsligt. Sedan förra månaden har han bara ökat några fnuttiga gram. 5 200 väger han nu som fyra månader och detta är något som förvillar en del som vi träffar på. Kroppen skvallrar om att han borde vara runt två månader medan stadigheten och sättet är helt normalt för hans riktiga ålder. Trots att han gillar att bli buren har nog varken Erik eller jag ännu blivit trötta i armen av honom. Det här med vikten och magen börjar bli en riktig följetong men mer om det en annan gång. Nu måste vi i säng så vi orkar upp tiiidigt i morgon bitti. Kvart i sju ska vi vara på dagis för att beskåda ett sånt där gulligt luciatåg som får tiden att stanna och ögonen att tåras. I skrivande stund dalar dessutom stora vita flingor ner utanför fönstret och de har lovat minusgrader ett tag framöver nu. Mycket mer välregisserat kan det knappast bli.

Sneak peek

”Tonte sessen, takkas tonte” (tomten ledsen, stackars tomten), suckar Vilma med en bekymrad rynka mellan ögonen när hon ser denna eländiga lilla tomtenisse. För eländig är just vad han kan se ut när han är ledsen och ni ska veta att mitt mammahjärta inte klarar denna min många sekunder innan liten räddas och blir tröstad.

Ja, och jag antar att ni förstår vad ni just tjuvkikat på. Julkortsfotograferingen 2009, MEN – bilden ljuger ser ni. För i år är året då perfektionisten Anna bestämt sig för att låta det bli som det blir helt enkelt. Vi vet ju, visa av erfarenhet, att är det något projekt som alltid blir pannkaka här så är det just julkortsfotograferingen och detta hur mycket vi än anstränger oss (eller kanske just därför...?!). Jag förstår det inte men det är som om något flyger i alla närvarande och annars ganska så lugna personligheter så i år sänkte vi ribban och faktum är att vi haft den i särklass roligaste fotograferingen även om jag måste erkänna att jag till en början hörde mig själv med onödigt hög röst styra och ställa och helt otroligt knäppt och klämkäckt föreslå ”Jag vet, vi leker dagisfotografering och så är jag Cajsa" (fotografen där hette så och hon gjorde ett skarpt intryck på Filip som ofta pratar om henne). Detta var det dock ingen som hörde för vid det laget hade rekvisitan – det vita lakanet – rasat ner, Alvin hade vält och Vilma bestämt uttryckt sin våga-vägra-luva-åsikt. Åtminstone luvan som var lagom. Den som var för liten kunde hon tänka sig men den var ju så tajt att hennes ögon trycktes ner så pass att hon knappt såg något. Däremot var sjaletten hon brukar ha när hon är doktor Filips assistent, syster Vilma, helt okej så den körde vi på.

Att få med alla tre på samma bild insåg vi redan i somras när vi på skoj nämnde julkorten, skulle vara oss övermäktigt så vi gav det bara två klick med kameran. Ett enda rött tumult är vad som syns på de två, varav ett även innefattar Eriks ena arm som ska rädda upp en ännu en gång vältande liten nisse. Sen körde vi på ända tills min högra arm hade krampkänningar och nu tar vi helt sonika bilder från denna stund. Har bara flyttat dem till datorn och ännu inte vågat kika igenom alla. På Alvin blev det bara tre bilder varav denna var den tredje. Då förstår ni att det inte var läge att fortsätta där...

Vi får se, här sitter jag nu och moppsar mig och säger att vi nöjer oss hur det än blir... kanske får ni framöver läsa om både andra, tredje och fjärde tagningarna men nej, i år vare sig orkar eller hinner vi. Det får bli som det blir, bara vi får fram vår önskan om en God Jul till dem vi vill!

Pepparkaksbak

I dag har varit stora pepparkaksbakardagen och änglar, hjärtan, stjärnor, granar och bilar trängs nu i julkakburken där ett gäng änglar ligger längst upp och vakar över sina kakkompisar därunder. Alvin blev less innan vi ens hann börja och förmiddagsvilade sig igenom hela baket. Filip visade sig vara en riktig hejare med ett tålamod som i alla fall inte är ärvt av mig. Han knådade, kavlade och tryckte ut små former på löpande band - i en och en halv timme med energi och entusiasm så stor. Superduktig var han och lite säkert tack vare att han gjorde årets premiärbak redan på dagis i veckan.

Plötsligt började dock degen minska i misstänkt rask takt men mysteriet löste sig snabbt då vi tog en liten degtjuv på bar gärning. En liten degtjuv på två år, iklädd röd tunika och med ett för dagen enormt hårtjorv därbak. Och hade vi inte ertappat henne då så hade jag gjort det när jag nyss flyttade kort från kameran för där fanns nämligen en mycket avslöjande bildserie på lilla Vilma som på så gott som alla bilder har fingarna i eller på väg mot munnen.

Jag har alltid älskat att baka pepparkakor men helt klart får det en extra guldglans nu när man har så god hjälp av sina egna små bagare. Att dofter kan få en att dras tillbaka i tiden är verkligen sant och just pepparkaksdoft är för mig starkt förknippat med min barndom. När jag till slut stod ensam kvar med den sista degklumpen kunde jag se min mormor framför mig där hon tillsammans med mig och min mamma stod i sitt hemtrevliga kök med det röd-vitrutiga golvet. Jag minns att mina pepparkakor var minst tre gånger så tjocka som hennes lövtunna men att hon tyckte mina var de finaste hon någonsin sett. Så sorgligt att inte få uppleva ett bak i nutid tillsammans. Med de tre barnbarnsbarn hon skulle haft. Eller har såklart. Kanske var det tankarna på henne som fick mig att fastna på änglatemat i år!

Äntligen december

Så var den här – månadernas månad. Den bästa av dem alla. För även om april är ljuvlig då våren anas i luften och kvällarna blir ljusare, och juli o augusti är sådär härligt lata och lediga och kanske till och med bjuder på ett dopp eller två en stekhet sommardag så har december det där lilla extra som ingen annan månad har. Myset. Ljusen. Förväntningarna. Dofterna. Pysslandet. Julbakandet. Stjärnorna. De tindrande barnaögonen. Luciatågen. Stämningen. Sångerna. De prassliga papprena. Glöggen. Det extra mycket röda. Och förstås så mycket mer som ryms på de 31 dagar månaden bjuder. Får man dessutom uppleva en vit värld utanför fönstret åtminstone några dagar är det bonus nuförtiden.

Och så innehåller månaden också den där fotograferingen som tidigare år fått mig att se rött, och då menar jag inte bara tomtenissarna jag haft framför mig… Förra årets pepparkaksgubbe med gumma fick mig att räkna till tio mer än en gång och i år – i år, då vi har tre små juveler då kommer det säkert bli lyckat på första tagningen ;) Du milde tid, jag kände hur pulsen steg bara jag snuddade vid tanken… Årets taktik är hursom att ta korten lite senare så att det liksom inte hinner bli en följetong.

Jag vet inte om det var smart egentligen men jag kunde av nostalgiskäl inte låta bli att kika tillbaka på föregående års fotograferingar och även om jag nu såhär i efterhand inte kan annat än le åt spektaklen så blir jag i ärlighetens namn också lite matt över att ha påmints redan INNAN vi börjat i år…

Nåväl, håll till godo den som orkar, vill och har tid. Och törs :)
Julkortsfotograferingen 2006
Julkortsfotograferingen 2007
- och så här blev det
Julkortsfotograferingen 2008
- och så här blev det