4 månader

Så har ännu en månad gått och vårt lilla sötgryn är nu hela 4 månader gammal på denna jord! Just nu ägnar han större delen av sin vakna tid åt att låta som ett lejon – ett snällt och försiktigt sådant med mjuka grrr-ljud. En rad nya färdigheter har han faktiskt lagt sig till med de senaste veckorna. Förutom att han utvecklat gnagande på allt som kommer i hans väg har han också upptäckt sina fötter vilka visserligen är svåra att inte upptäcka med tanke på dess storlek! Det enda som är stort på vår minste son kan man säga. Även Filip föddes med stora – långa och smala - fötter med en stortå som är minst en skostorlek extra har vi fått höra :) Hursom, fötterna är oerhört intressanta och när Alvin sitter i babysittern tittar han fascinerat på dem genom att lyfta båda benen rakt upp samtidigt som han böjer huvudet framåt. Denna bollställning ser mycket festlig ut och syskonen tycker han är tokig.

Babygymmet med Tummen och hans vänner är också spännande, i alla fall korta stunder men sen vill han ha sällskap igen och det får han så gärna. Det finns ingen här i huset som kan låta bli att umgås med honom när han är vaken och vi börjar inse att det där med att vara tredjebarn nog inte är så dumt. I alla fall inte när man har två omtänksamma storasyskon som ännu inte efter flera månader uttryckt något negativt mot sin lillebror. Sann kärlek är det dem emellan och det värmer oss så att se.

Det harmoniska och mycket glada beteendet kvarstår och vi börjar hoppas och tro att det är en bestående egenskap. Lilleman är en nöjd och glad liten bebis med de nyfiknaste av ögon. Det allra roligaste han vet är att bli pussad på magen. Det killas så hela Alvin vrider sig av skratt. Det enda förutom hunger och trötthet som nu annars får honom att bli ledsen är när någon, i synnerhet mamma lämnar rummet. Man hinner inte mer än över tröskeln förrän ett ynkligt ”buhu” hörs och kan man då inte låta bli att vända sig om, då får man se den för syskonen A karakteristiska upponervända munnen. Den som är nästintill omöjlig att motstå...

Vad han fortfarande inte kan kalla sig är dock stor. Om man ser det rent kroppsligt. Sedan förra månaden har han bara ökat några fnuttiga gram. 5 200 väger han nu som fyra månader och detta är något som förvillar en del som vi träffar på. Kroppen skvallrar om att han borde vara runt två månader medan stadigheten och sättet är helt normalt för hans riktiga ålder. Trots att han gillar att bli buren har nog varken Erik eller jag ännu blivit trötta i armen av honom. Det här med vikten och magen börjar bli en riktig följetong men mer om det en annan gång. Nu måste vi i säng så vi orkar upp tiiidigt i morgon bitti. Kvart i sju ska vi vara på dagis för att beskåda ett sånt där gulligt luciatåg som får tiden att stanna och ögonen att tåras. I skrivande stund dalar dessutom stora vita flingor ner utanför fönstret och de har lovat minusgrader ett tag framöver nu. Mycket mer välregisserat kan det knappast bli.