Julkortsfotograferingen 2008 - den ocensurerade historien

Där satt de båda två. Med tindrande förväntansfulla ögon och bubblande glada skratt. Blickstilla i soffan och gjorde precis som de skulle. Och ett, tu, tre så var årets julkortsfotografering avklarad med bara några fjäderlätta tryck på kameran...

Not. Nej, det här med julkortsfotografering är inget mindre än ett spektakel av stora mått. Sen ger det säkert dåliga vibbar att både jag och Erik, visa av några års erfarenhet, nu vet att det kommer gå åt pipsvängen. Men konstigt är det. Jag menar, vi är ju en ganska så lugn familj med jag tror ganska normalt lugna/busiga barn för sin ålder. Men i samma sekund som kameran åker fram. Och pepparkaksutstyrseln. Ja då flyger något in som förvandlar allt. Ända tills kameran försvinner. För då är det plötsligt hur kul som helst att vara utklädd. Ja, till och med så kul att familjens storebror sovit i sina pepparkakskläder många nätter den senaste månaden. Nu har vi såklart inte hållit på att ta kort en hel månad men några tillfällen blev det – som vanligt. Det gäller ju liksom att hålla dem korta så de små busmonstrena inte ballar ur totalt. Det var när jag hörde mig själv mumlande benämna Vilmas huvudbonad vid ”jäkla fucking skitsjalett”, som jag tänkte att nu måste jag räkna till tio och tänka mig för. Svära brukar jag inte, och inte inför barnen (undrar om det var därför en så annorlunda ”svordom” slank ur min mun?) ”FACKING FACKING”, skrattade Filip direkt och faktiskt var det där vi lyckades få en av de bästa bilderna på honom… den hade jag dock inte samvete att använda på årets julkort. En där han skrattar åt sin mammas för stunden dåliga ordförråd...


Sen, om man ser till de enskilda bilderna på dem så är det ju helt klart Vilma som är den busigaste. Filip sitter ganska likadant på de flesta och på 85 % av dem med mycket allvarlig uppsyn. För ja, tyvärr blev årets julhälsning inte en sådan där båda är med på samma bild. Man kan visserligen inte ha som ambition att båda ska bli kanon på samma bild men det är ju kul om man ändå ser båda ”hela” barnen på samma bild och inte hela Filip och Vilmas rumpa snett framför hans ansikte. Eller Filip med snörpig min motandes bort Vilmas ivriga fingrar med degkaveln vid pepparkaksbaket. Eller en fint leende Filip och en suddig Vilma som precis vänder på huvudet och lyckas få en decimeterlång näsa på bilden. Eller en glatt skrattande Vilma som i samma sekund kortet tas sliter av sig den j-f-s-sjaletten och tappar den. På Filips huvud. Kanske var det egentligen en av de bilderna vi borde tagit. En som ärligt visar verkligheten. Vi funderade faktiskt på det men så blev det en annan lösning till sist ändå. En som ni får se en annan dag… Där Filip ler åt min entusiastiska berättelse om bajskorven som firade jul i pepparkakeland (jojo, man vet ju hur man ska få en 3-åring att dra på smilbanden ;) ), och där Vilma fascinerat tittar på hur morfar balanserar en kudde på huvudet och fastnar i taklampan. Inte morfar men kudden.

Ja hör ni, så här går det alltså till vid vår julkortfotografering. I vår annars mycket lugna och samlade familj. Det är en oerhörd lättnad när sista kuvertet slickas igen och hela bunten läggs på brevlådan. Nästa år måste vi nog komma på något nytt. Erik sa faktiskt att han hellre målar om huset än tar kort på de två rymmande pepparkaksfigurerna igen. Kanske ska de få vara änglar nästa år? Då kan de väl ändå inte bete sig hursomhelst…