Hemma!

ÄNTLIGEN är vi hemma. Pappa, mamma, storebror och lilla lillasyster. Efter något man utan överdrift kan kalla ett par omtumlande veckor. Omtumlande, overkliga och alldeles fantastiskt underbara. Och nu sitter jag åter här, med en mage mindre och en liten bebistjej mer och bloggar för första gången på nästan tre (!) veckor. För ja, det var faktiskt Erik som gästspelade i förra inlägget :)

Ska jag vara helt ärlig så har nog varken mitt eller Eriks huvud riktigt hängt med i svängarna på vad som hänt den sista tiden. Jag menar, enligt planen skulle jag ju nu ha vaggat omkring här hemma och pysslat med ditten och datten. Bakat lussebullar, strykt små kläder, vilat massor, läst och förberett mig så in i baljan för förlossningen. I morgon skulle bebisen i magen blivit 39 hela veckor och vi skulle gått in på slutspurtsveckan. Inte för att jag trodde det skulle bli punktligt den här gången heller, kanske några dagar tidigt.

I stället blir vårt lilla mirakel Vilma hela 3 veckor på onsdag… Jag hann aldrig bli så stor att jag behövde vagga. Inte heller hann jag baka, stryka små kläder eller vila (det är nog bara inse att det inte är min grej ;) ), eller läsa. Förbereda mig för förlossningen hann jag definitivt inte. Jag tackar i stället högre makter för att vi hann gå på sista Aurorasamtalet innan det satte igång. En nästan färdigbakad liten tjej bestämde sig för att korta ner på tiden i magen och tittade ut efter 36 veckor vilket fortfarande känns otroligt overkligt…

I onsdags kväll var glädjen stor. Vi skulle få åka hem på permission och visade sedan vågen på rätt håll dagen efter skulle vi bli utskrivna från neo. Så blev det också. Lillpluttan hade ökat 30 gram och vi kunde äntligen åka hem och påbörja vårt nya liv – som fyra. Trodde vi. Vad som dessvärre också pekade uppåt denna dag, som till råga på allt var Filips 2-årsdag, var febertermometern. Och den där pricken han hade i nacken, vad var det? Jo, den där pricken blev plötsligt tre. Och sedan tio och sedan trettio och nu kanske sisådär några hundra. Vattkoppor deluxe fick stackars, stackars lille Filip. På sin födelsedag dessutom. Maximal osis kan man också kalla det… Att efter dryga två veckors sjukhusvistelse med en för tidigt född liten bebis äntligen få komma hem – på storebrors födelsedag. Det var ju nästan för bra för att vara sant. Tack och lov har jag haft det och vi kan nu bara hålla tummarna för att amningen skyddar Vilma så hon inte åker på det också. Som tur var blev födelsedagen jättemysig ändå. Kopporna var på ”upp-pluppning” och han var inte påverkad av dem. Dagarna som följt efter det har varit desto tuffare. Här råder sjukstuga med 24 timmars jour och tröst åt en mycket ledsen och kliig liten kille. Prickig från topp till tå med blåsor till och med i munnen… I går tror vi det nådde kulmen för i dag har vi börjat känna igen lilleman. Han skrattar igen, och han har åter börjat äta. Febern är borta och vi ser inga nya prickar. Hoppas det fortsätter på rätt håll nu.

I dag snöar det ute. Marken är vit och julkära jag har börjat känna julstämning. Nu hoppas vi på mysiga dagar i bebisbubblan med mer tid för lilla Vilma som turligt nog fortfarande är så trött av sin raketfart ut i världen att hon mest sover och säkert därmed inte märkt av tumultet runtomkring henne.

Det är så skönt att vara hemma igen och så kul att få en stund över för att dela med mig av åtminstone lite av allt som hänt. Så fort jag hinner lovar jag att återkomma med min berättelse om Vilmas färd ut i världen.