Gumsan...

Stackars, stackars lilla Vilmagumsan. En stund innan kvällens nattning ramlade hon framstupa på köksgolvet och landade bokstavligen på munnen. Vilma, som är en liten tuffing och ganska sällan gråter när hon slår sig - åtminstone inte någon längre stund - var hjärtskärande ledsen länge och det blödde och blödde och blödde. Från läppen såg vi när hon lugnat sig något. Och sen såg vi tanden... vänster framtand som flyttat sig en bit innanför de andra tänderna... Ajajaj, så fruktansvärt ONT det måste gjort. Våra hjärtan värker i kväll och lillan somnade med Alvedon i kroppen för säkerhets skull.

Lilla älsklingsgumman så synd det är om dig. Helt otroligt också att det händer just Vilma som troligtvis är en av de lugnaste och mest stillsamma små tjejer på två och ett halvt år som finns. Nåväl, marginalerna var helt enkelt inte på hennes sida i kväll men det hoppas vi innerligt att turen är i morgon då det blir besök hos jourhavande tandläkaren. Oj, vad vi håller alla tummar vi har för att det ska gå så bra det kan...

Tanden är vad vi vågade känna, inte lös och om det är bra eller dåligt det vet jag inte. Man har ju hört så många olika tandhistorier. Någon som varit med om detta eller något liknande?