Tandläget

Efter några om och men, te.x. att barnakuten hänvisade oss att ringa 112 i lördags morse för att få numret till jourhavande tandläkare... De i sin tur tyckte det var märkligt att barnakuten inte visste det vilket vi nog är beredda att hålla med om – kan ju inte vara första gången ett barn ramlar och slår sig i munnen. Jourhavande tandläkaren tyckte i alla fall att vi skulle vänta tills efter helgen och såg ingen anledning till att vi skulle komma in och visa upp Vilmas tänder. Först tyckte vi det var lite konstigt och kändes märkligt att vänta nästan tre dagar, samtidigt var tandläkaren trevlig, noggrann och kändes seriös och eftersom man är helt i deras händer var det bara att gilla läget.

Så i går förmiddag fick vi en tid. Vilma var inte sig riktigt lik på förmiddagen och sa till sist att hon hade ont i magen. ”Jag vill inte åka till tandkrämaren mamma”. Tandkrämaren – lilla sötnöten :) Med Alvin och dockan Maja i släptåg for vi dock dit och snälla tandläkaren, en äldre dam, la sig på helt rätt nivå direkt. Hälsade först på Vilma, sen på Maja. Frågade vad dockan hette och om hon hade några tänder och om hon i så fall kunde få titta på dem med sin lilla spegel. I och med denna kloka inledning vann hon Vilmas förtroende och tycke och även om vår lilla bestämda dam vare sig ville sitta i någon tandläkarstol, ta av sig jackan eller mössan så stod hon där snällt mitt på golvet med Maja i famnen och gapade så duktigt. Tre (!) tänder är lite lösa och intryckta. Båda framtänderna har redan börjat anta en mörkare nyans tyckte tandläkaren :(Detta hade inte vi sett men i det obarmhärtiga lampskenet kunde till och med jag se att de visst är lite mörkare än de andra...

Men vi får vänta och se. Än så länge var det för svullet för att kunna avgöra/göra något. Om två veckor ska vi tillbaka och röntga och först då får vi veta hur läget är. Hon la fram flera olika scenarion – att tänderna växer fast igen men blir bruna. Detta gör de inget åt utan de mörka tänderna får sitta där tills de ramlar ut om sisådär en fyra år... vore ju så synd men inget att göra åt. Annars har det blivit inflammerat under dem vilket innebär att tänderna måste dras ut... inte heller någon dröm precis. I den bästa av världar växer tänderna fast igen, mår bra OCH ljusnar igen vilket faktiskt är möjligt men helt omöjligt att förutspå.


Nåväl. Gjort är gjort och huvudsaken är att lillan inte är lika öm som hon nu är länge till. Hon har svårt att äta och så fort hon kommer åt munnen rycker hon till. Stackars lilla tjejen, vilken nedrans otur då. Tills vi vet mer ska vi leka tandläkare då de skickade med en sådan där ”röntgenmojäng” man sticker in mellan tänderna att öva på. Och sliskiga tandläkarhandskar. Skönt i alla fall att besöket blev en så positiv upplevelse.