10 månader – och 11…

Det är många äntligen i livet just nu. Ett ord som förekommit både en och två gånger i de senaste inläggen och som alldeles strax kommer här också. Kanske för att vi så smått börjar komma i kapp efter den största renovering vi hittills gjort i vårt hus.

Så ÄNTLIGEN, min lilla Alvin ska mamma berätta lite om dig igen. Om vad som hänt de två (!) senaste månaderna av ditt liv. För det blev ju aldrig något 10-månadersinlägg i juni men det ska gottgöras här och nu!

Om det som jag då skrev inte hänt så jättemycket mellan åtta och nio månader så har det hänt desto mer sedan dess. Med dig alltså. Ja, var ska jag egentligen börja? Kanske med det mysigaste som finns…:

”Kan mamma få en puss?””, frågar jag och du slänger dig mot mig med utsträckta händer samtidigt som du öppnar din lilla mun till max. Sen tar du tag i mitt hår – eller mina kinder – och drar mig till dig och sen kommer den. Pussen. Den är så mysig och god och du är så söt att man blir alldeles lycklig…

På självaste tiomånadersdagen hände något som så smått har börjat förändra ditt utseende en aning. Dina båda framtänder tittade fram och de har nu följts av ytterligare en där uppe och en där nere så sextandad kan du nu titulera dig. Och vasstandad likaså :) Håret växer så man nästan hör det. Ibland känns det som om stråna blivit längre bara under en natt. Något vi redan har konstaterat är att du din lilla filur med största sannolikhet har fått exakt samma tjorviga hår som dina storasyskon. Gulligt som små men säkert lite besvärligt när du blir stor :/ Sorry för de generna.

Du tar dig nu fram med blixtens hastighet. Fortfarande på rumpan med en otroligt snitsig stil – ett ben framåt och ett bakåt. Ser du något riktigt intressant skjuter du liksom fart med huvudet och vips, har du nått ditt mål. Så dina kläder blir knappast slitna på knäna utan snarare rumpan.

Bland det roligaste du vet är att gå på promenad med händerna i någon vuxens händer, eller Filips som även han gärna ställer upp som sällskap. Du har länge varit stadig och går ganska bra när man bara håller dig i en hand. En dag för ungefär en månad sedan stod du plötsligt stadigare än vanligt och när jag släppte tog du dina första två små stapplande steg. Detta var dock första och enda gången och vi har på känn att du bokstavligt talat kommer följa dina syskons fotspår där och inte gå förrän ett tag efter året. Du når ju liksom dit du vill ändå. Dock går du utmed och står lull när du vill imponera!

Du pratar och blubbar på på ditt egna språk. Rösten är så vän och så mjuk och vi smälter som smör när dina ursöta ”mamma” och ”pappa”, som för övrigt också är favoritorden, slinker ur din mun. ”Nenne”, brukar du mumla i sängen på morgonen och jag börjar tro att det är tutten du menar för du ropar liksom nästan på den. Flera gånger, och när du får den ler du nöjt och smaskar på som aldrig förr.

Du älskar verkligen Filip och Vilma! Det går inte att ta miste på lyckan när du ser dem. Deras leksaker, i synnerhet stora lyftkranen och dockornas ögon är väldigt poppis. Något som inte alltid längre är lika poppis är dock dina små fingrar som ibland uppfattas som klåfingriga av syskonen… ”Aaaalvin!!!”, hörs ibland med myndig stämma från lekrummet följt av ett förtvivlat snyftande från dig som säkert hoppar högt av rädsla vid dessa tillrättavisanden!

Favoritleken är tittut. Gärna bakom dörrar som du öppnar och stänger, öppnar och stänger. Du älskar att bada, bara vattnet är varmt(!). Dansa är en annan sysselsättning du gärna ägnar dig åt och det spelar ingen roll om det är en låt på radion, Vilmas instrumentspelande med maracas och trumpet eller glassbilens glada trudelutt. Det räcker att du hör en melodi så gungar du med och viftar dina små händer.

Och så hamnade du nyligen i riva-sönder-åldern, kanske inte den roligaste av faser. Mammas tidningar under bordet vid soffan har levt farligt och även fast vi inte brukar ställa undan saker så ofta så har faktiskt just de fått flytta till säker ort. I tidningsfacket på väggen ;) Måste här också passa på att nämna en annan jobbig grej du har haft för dig i sommar och det är att äta klöverblommor, något gräsmattan dessutom varit översållad av...

Bättre att stoppa i munnen är då mat och det älskar du – all mat - och det är vi evigt tacksamma för med tanke på din flugvikt. Jag tror inte det finns en människa vi möter som gissar på att du är ett år men vad gör väl det! Huvudsaken är att du mår bra. Och äter gör du ju som sagt i alla fall med en glupande aptit. Kanske är gröt favoriten och faktiskt även vällingen på kvällen. Du dricker dock inte så mycket så kanske att det är själva rutinen som gör att du skrattar högt och ger små glädjetjut ifrån dig när du ser vällingflaskan.

Och så den härligaste egenskapen av dem alla – du är nästan alltid lika glad. Även fast du är ganska mammig och har varit det ett tag så ler du åt det mesta som rör sig och vissa människor är till och med så tilldragande att du sträcker ut dina armar. Det enda som gör dig ledsen är när någon tar leksaker från dig. Då bryter du verkligen ihop liksom när tandborstningen är över… Sorgligt är ordet. Men annars, annars är du den gladaste vi vet och du gör oss alla så LYCKLIG!

Filip fastnar ofta för vissa låtar – i väldigt spridda genrer - och en han gillar skarpt är Niklas Stömstedts (eller som han själv säger Strömström ;) ) ”Om”. Den gillar även mamman och den här månaden (månaderna) lånar jag hans vackra ord till vår minsta lilla skatt:

”Om du var ett hav vore jag en våg
Om du var himmelen skulle jag ha vingar
Om du var ett regn hade jag vart hav och land
Om du var musik vore jag en sång
Om du var vidderna ville jag va´ vinden
Men jag skulle inte va´ nånting om du inte fanns…”

Älskade lilla Alvin, nästa gång du får ett sådant här alldeles eget inlägg tillägnat bara dig så har du förgyllt våra liv i ett helt år!