Inte bra…

Äsch. Mitt dåliga samvete gnager. Jämt och ständigt numera över min allt större brist på tid och möjlighet att hinna med vissa måsten. I min värld måsten kanske jag ska tillägga för man väljer ju själv, men jag VILL så gärna hålla kontakten med de jag tycker mycket om och bryr mig om. Det är inte första gången jag berör ämnet och säkerligen inte heller den sista men just nu är jag uppriktigt ledsen över att ligga så mycket efter. Februari månad är boven i dramat kan man säga för det var när alla sjukdomar och illvilliga bacillusker slog rot här som jag började sacka efter mer än vanligt och ni är säkert flera som känner igen er i att ju mer man hamnar efter desto längre är vägen tills man är i kapp…

Jag är som person mån om mina vänner. Vill, om det så bara är några rader i ett sms höra av mig nu och då och kolla läget. Har det dock gått för lång tid, ja då måste man ju skriva mer och det är då tiden, eller rättare sagt bristen på den, förstör för då tar man sig inte tiden eftersom man uppskattar att man då inte ska hinna göra det ordentligt och då är det bättre att skjuta på det. Skjuta på det till sen när man definitivt inte har fått mer tid och så snurrar hjulet sig allt större och tjockare med en massa måsten som till sist, fast de egentligen är av så trevligt ursprung, blir till något jobbigt.

Jag är ju fullkomligt livrädd att någon ska bli arg eller sur på mig, eller ännu värre – tro att jag är arg eller sur som inte hör av mig. Men jag garanterar motsatsen. Om jag så bara hade möjligheten skulle högsta prio vara ett par dagar med barnvakt där jag bara kunde sitta och mata på mitt kompiskonto. Maila, ringa, kommentera era dagliga händelser, tankar och funderingar som jag hos de flesta av er andra som bloggar har åtminstone lite grann koll på när man svischar in i förbifarten – med Alvin på ena armen och den andra i diskmaskinen. Inte armen men handen, och så passar man på att ögna på datorn som ju står där på bänken.

Jag avskyr att vara en så dålig vän som inte hör av mig och detta har nu gnagt så länge i mig att det som sagt börjar kännas jobbigt på riktigt. Det är inte bara något jag säger. För jag VILL ju prata. Jag VILL höra av mig. Jag VILL träffas. Samtidigt är det inte så enkelt nu med tre små stjärnor som fyller ens dagar till bredden. Det är inte lika enkelt att få barnvakt. Det är inte lika enkelt att få till det med dagistider att passa. Jag börjar inse att jag befinner mig i en tid i livet då jag måste prioritera och hur kära mina vänner än är så är ju valet om man drar det till sin spets ändå enkelt. De barn man har satt till världen och som man älskar så innerligt och evigt och som ännu är så små att de behöver en så gott som jämt. Det är ju de man måste sätta främst. Självklart. Tänk vad man skulle ångra om man om några år insåg att man inte fanns där när man hade möjligheten. Att man lät annat gå före de där första viktiga och härliga men såklart ibland också jobbiga åren.

Så mamma och sambo Anna är den jag är allra mest just nu. Och så träffar vi våra kära vänner som bor här nära och som har barn i precis samma åldrar. De är alla liksom en del av vardagen och har så varit i så många år nu att det blir naturligt även om det ibland blir glipor där också såklart.

Jag vill med detta absolut inte få någon att tycka synd om mig. Jag älskar min situation mer än någonsin. Det går inte en dag utan att jag slås av hur lycklig jag är och hur jag trivs i mitt liv som mamma till tre. Det enda jag skulle önska var att bara få lite till tid men jag har insett att det är en önskning som inte kommer slå in just nu. Dagarna är så späckade och går så snabbt. Alltid någon som är med mig vaken och om denna någon då råkar vara den enda just för tillfället - Alvin, om Filip är på dagis och Vilma sover. Eller Vilma, om Alvin sover och Filip är på dagis. Eller Filip, om Vilma är hos farmor eller morfar och Alvin sover. Ja, då vill man ju givetvis ta tillvara på att den stunden kunna ägna sig helhjärtat åt en. En liten krabat som får ha mamma helt för sig själv en stund.

Livet kan liknas vid ett pussel och jag vill och ska göra mitt yttersta för att försöka utöka det med fler bitar som föreställer vännerna. Var och en av er för vad vore livet utan vänner? Även om barnen går först så skulle livet ändå sakna en viktig ingrediens utan er så jag ska träna mig på att bli en ännu duktigare pusslare. Familjebiten i pusslet behärskar vi nu väl känns det som så kanske är det rätt läge för utökning?!

Så - alla ni som brukar höra av mig lite nu och då - ni är inte bortglömda. Tvärtom finns ni i mina tankar OFTA och jag har så DÅLIGT samvete över hur gles jag är i mina kontakter. Ville bara att ni skulle veta det. Och så ville jag ha mina tankar på pränt för att någon gång framöver kunna gå tillbaka och se hur det var just nu. Och då veta hur det faktiskt gick. Om pusslet blev komplett. Om man alltid fick kämpa för att få det så eller om det helt enkelt blev en naturlig del av vardagen. Jag hoppas på det sistnämnda och ska med spänning en dag gå tillbaks och läsa...