Slut på bloggpausen!?

Det är för tillfället väldigt glest mellan inläggen härinne och det känns så trist. En bloggsvacka kan man nog kalla det. En bloggsvacka orsakad av det välkända fenomenet tidsbrist. Det har varit så fullt upp på sistone.

Dopet, som tog en hel del tid med planerande och fixande. Slutspelshockey som förstås var jättekul men som tog massor av tid eftersom matcherna blev många och därmed så även ensamkvällarna eftersom Erik och hans pappa har platser som väntade på dem varje hemmamatch. Till på köpet har vi just nu en liten nattsuddande tjej som plötsligt har börjat vara vaken cirka en timme efter varje matpass på natten vilket innebär cirka tre vakna och ganska glada timmar – för Vilma. Vi börjar bli så trötta, så trötta och hoppas det vänder lika fort som det började. Hon är nöjd första stunden men sen börjar det såklart bli långtråkigt där hon ligger ensam vaken och så fort man öppnar ett öga tjuter hon av förtjusning och börjar sprattla med alla sina kroppsdelar... Sover man sen räv igen blir hon jätteledsen och guppande är det enda som hjälper. Hon är så söt lilla skruttan men på natten vill man ju verkligen att de ska sova de små liven.

Det är lätt att försköna och tänka att så gjorde väl inte Filip när han var bebis, men när vi sen noggrant tänker tillbaka så minns vi ju att han var precis likadan under en period. Och – det gick ju över så det gäller att tänka att det förhoppningsvis gör så även här. Sen är det intressant vilken effekt de har på en, bebisar alltså. För när man vaknar dödstrött på morgonen och det är dags att gå upp, och man får det där tandlösa leendet avfyrat mot sig ihop med uppsträckta armar och ögon fyllda av kärlek då är nattens äventyr som bortblåsta och man kan inte förstå hur man kunde tänka ens en irriterad tanke mot lillan för bara några timmar sedan... Och tur är väl det, att de förtrollar en så med sin charm!

Mamma Anna har i ärlighetens namn varit ganska matt en tid men med ljuset och det fina vädret (och slut på hockeyn med ett guld som resultat!) tror jag minsann att krafter börjar återvända. Lägg därtill någon extra timmes sömn på nätterna så kommer jag snart vara piggelin. Jag längtar SÅ efter lite mer bloggtid men egentiden har knappt funnits alls sista månaden så först ska jag ta tag i projekt sortera bilder. Sen ska jag återuppta mitt bloggande med åtminstone några inlägg i veckan för det ÄR ju så kul och dessutom värdefullt att ha att blicka tillbaka på. Som jag sagt innan, bloggen är ovärderlig för det där vardagliga som man aldrig skriver i första-året-böcker eller någon annanstans.

I dag är Filip ledig från dagis och vi har haft mysförmiddag ute med frukt och kaffe på trappen i solskenet och sen en massa grävande, körande och krattande i sandlådan medan lillasyster sov i vagnen. Nu sover faktiskt båda – samtidigt och jag blev först så chockad att jag inte visste vad jag skulle ta mig för. Nu vet både ni och jag vad jag gjorde och nu vet ni därmed även vad vi haft för oss och varför det bloggats så dåligt härinne :)

Snart kommer Erik hem. Då ska pappa och son få en stund för sig själva medan jag och Vilma åker till mamma Sandra för lite fika och mys med de andra mammorna och bebisarna. Oj, vad jag längtar!