Tre veckor gamla helgminnen - samt några tankar de fört med sig

Det har varit fullt upp på alla håll den senaste tiden och först häromkvällen tittade vi på de bilder vi knäppt under vår Göteborgstripp för några helger sedan. Jag tänkte dela med mig av några av dem:

Först ut blir en glad liten Vilma som just vaknat efter sitt livs första hotellnatt. Den natten var god och hon sov som en liten prinsessa på min halva av sängen med mig utprejad på kanten. Den andra natten bestämde hon sig efter några minuters hojtande för att ta med pappa ut på en nattlig hotellvandring och de två stod och tittade genom stora glasväggar på folk som var ute alltför sent i den regniga och blåsiga natten. Efter en dryg timme tröttnade hon och sov sen lite extra dagen efter. Tänk vad lyxigt att vara så liten att det är helt okej att sova i kapp missad sömn när och var som...

Som jag berättade var vi ju till Universeum på lördagsförmiddagen. De första delarna med djur, mestadels fiskar föll inte riktigt vår lille son i smaken. På de allra flesta ställen var det jättemörkt och han hängde stenhårt fast runt min hals under hela promenaden. Inträdespengarna visade sig dock snart inte vara kastade i sjön då upptäckavdelningarna bestod av den ena delen roligare än den andra.

Att provsitta en liten motorcykel var en stor upplevelse för lilleman som såg alldeles salig ut där han satt rak i ryggen och på bilden plötsligt ser större ut än vad han är. Detta är också det närmaste ett fordon av det slaget han lär komma innan 25 års ålder… om mamma får bestämma ;)

Provsittandet av stor lastbil med liten Filip framför ratten förevigades även det med bild. Dock finns även en störning fångad på just den bilden. Det glåmiga (efter magsjukan), gapflabbande ansiktet med frissigt hår (efter att ha gått de 100 meterna från bilen i regnigt och blåsigt kustväder) ska ni inte få nöjet att beskåda (inte hår i ansiktet såklart men runtom).

Att provköra en lyftkran var heller inte fy skam. Här gjorde jag bort mig en aning. Tur Filip är så liten att han ännu inte behöver skämmas för sin mor… En liten människa med pipig och väldigt flickig röst stampade otåligt bakom Filip hela tiden. ”Nu vill jaaag köra, pappa”, tjatade rösten upprepande samtidigt som röstens ägare slängde med det mer än axellånga blondlockiga hårsvallet. När så Filip kört klart så sa jag lite trevligt att ”Nuuu ska tjejen som har väntat så länge äntligen få köra!”, varpå jag hörde den pipiga rösten ilsket svara ”Jag är ingen tjej, jag är faktiskt en kille”. När jag vände mig om såg jag nedanför det docksöta ansiktet en svart t-shirt med en ond döskalle på och jag vet inte vem som blängde mest ilsket på mig. Döskallen, den förolämpade stackars pojken eller… pojkens pappa vars blick jag plötsligt kände typ en halvmeter över mitt eget huvud *gulp*. Med likadant hårsvall fast mörkt och likadan t-shirt gav han mig onda ögat utan så mycket som tillstymmelse till leende och jag skyndade därifrån med Filips hand i min och ett hurtfriskt ”Jamen, det seeer jag ju nu!” Kan dock knappast varit första gången någon såg fel och pappan gav det där onda ögat.

Polisbilen var absolut det som gav störst intryck. Har ni förut sett en så ivrig och exalterad polis? :) Det går inte en dag utan att Filip pratar om den. Det går nu inte heller en dag utan att jag tänker på den. Inte efter att ha sett filmen. FILMEN. Och jag kan lova att den går varm här hemma. Filip vill se den hela tiden och jag drabbas nästan av yrsel och illamående varje gång jag ser den, eller rättare sagt HÖR vissa delar av den. Jag hade faktiskt hunnit förtränga att jag kom på Erik med att ha filmat när vi satt i polisbilden. Filip i förarsätet, jag bredvid med Vilma i knät och Erik där bak, smygandes med kameran. Och det ska bli ett sant nöje att någon dag få hämnas på något sätt. Ni som följt oss ett tag minns kanske min ”filmchock” förra våren? Kort sammanfattat kan jag annars berätta att jag då lovade mig själv att hädanefter endast spela in stumfilmer. Det kan ju vara lite kul att bara få höra barnen när man filmar, inte sant? ;)


Tro nu inte att jag tänker dela med mig av filmen live. Nej, jag väljer istället att erkänna vad som hände. Den börjar lugnt och fint med att Filip sitter och rattar för fullt och brummar med munnen. Vad mysigt tänkte jag och log åt min lilla pojke första gången jag såg den. Plötsligt hörs något genomträngande som med ens förstör den fina polisbilsstämningen. ”Titta Filip, där borta är tjuven! Du måste sätta på blåljusen – och sirenerna. Dääär gubben, dääär!”, säger den alltför välbekanta smurfrösten överdrivet ivrigt och viftar åt en röd och en blå knapp. Filip trycker och smurfrösten härmar sirenerna ”Tuuut tut tuuut tut” och som om inte detta är nog vrider då min taskiga älskling kameran åt höger och man ser den plutande munnen varifrån det fjantiga ljudet kommer. Samtidigt vrider jag – för ja, tyvärr tillhör den där skärande konstiga rösten mig ännu en gång och jag har nu bestämt mig för att det måste vara fel på kameran – på huvudet än till höger, än till vänster med ivrig och sökande blick och mitt i tutandet med helt seriös röst säger jag ”Vad skönt att det var så lite folk älskling. Så man slipper köa så mycket och så. Eller hur?” Jag känner i skrivande stund hur kinderna börjar hetta bara jag skriver det. Den kommentaren är det faktiskt riktig pensionärsvarning på och verkligen inte något jag trodde att jag någonsin sagt men tydligen gjorde jag det och detta är nu även det förevigat på film. Vid det här laget börjar Erik låta lite full i skratt och han går ur bilen så att jag ska se kameran. ”Neeej Eeerik, hahahaaaa” flabbar jag och pekar med fingret (trodde jag inte heller att jag sysslade med) där jag sitter i sätet och just upptäcker vad han gjort. Jaja, nu är det som det är. Synd bara att jag pajat den skojiga filmen som Filip tycker så mycket om. Givetvis får han titta på den så mycket han vill men jag ska döpa om den till ”Censur” så den inte hamnar i orätta händer :)

Måste bara apropå det här med rösten berätta ytterligare något läskigt. Två gånger den här veckan har jag träffat på gamla klasskompisar på stan. Klasskompisar jag inte sett på en herrans massa år. Den första sa ”Hej Anna, jag tyckte jag hörde din röst”. Den andra, några dagar senare, sa ”Jag kände knappt igen dig, du har ju fått så långt hår och det är mycket mörkare men jag tyckte rösten var bekant”. Kul. Det var precis kommentarer av det slaget jag behövde höra, gissa om jag blivit nojjig på riktigt nu? Så hädanefter ska jag försöka tänka på att låta myndig när jag pratar, åtminstone på film ;)

Nu ska jag snart sluta skriva för i dag men jag har faktiskt ännu en polishistoria på lager. En alldeles färsk sådan. I går drog Erik ut en visdomstand. Det tokblödde och vi var nästan hemma när han i bilen mumlade med havstängd mun ”Nu måste jag snart spotta”. I samma ögonblick ser vi en polis vinka in oss till vägkanten. Han tittar lite undrande på Eriks läppstiftsröda läppar och säger frågande ”Jaha, här har vi…?" - ”Dragit ut en tand”, fyller Erik i med sin mumliga röst. Polisen skrattar, frågar efter körkortet och säger att de kollar nykterhet. Jag dör nästan av skratt i baksätet när Erik blåser och plaströret färgas rött. Polisen fnissar han med och konstaterar att mätaren inte visar någon alkohol, bara blod. Filip, som tyckte Eriks blodiga mun var lite läskig, såg nu ännu mer förvirrad ut där han tryckte min hand hårt och vi undrar just om han kanske trodde att polisen och Eriks utdragna tand hade något samband.

I dag har han faktiskt vare sig tittat åt sin polisbil eller bett att få se filmen. Kanske räddade den riktiga polisen och Eriks utdragna tand mig från att behöva höra smurfen mer.