Liten men naggande god

Den här historien börjar bli både lång, förvirrad och lite av ett mysterium som läkaren vi träffade i dag sa. För ja, Alvin och jag har varit på sjukbesök ännu en gång. Doktorn från akuten ringde och berättade att Alvin inte har urinvägsinfektion!!! Sådan tur att de gjorde den där hemska punktionen ändå. Odlingen som gjordes från det prov som togs timmen innan visade dock en massa bakterier, liksom den första som gjordes tidigare i veckan. Men dock då inte den sista och 100%-igt tillförlitliga och det innebär att han får sluta med penicillinet.

Jätteskönt, men – de blir inte riktigt kloka på vad det då kan vara så vi fick i dag åka tillbaka för ny viktkontroll och träff med doktorn. 100 gram på en vecka och vågen pekar om än inte särskilt mycket uppåt så i alla fall åt rätt håll!

Doktorn tyckte i alla fall att Alvin såg piggare ut än för en vecka sen och det tycker vi med, Slö är han fortfarande och sover mycket men han är helt klart mer på alerten när han är vaken. Liten men naggande god, tyckte läkaren och någon annan diagnos kunde hon inte ge. Troligtvis en liten infektion som inte märkts så mycket utåt men som ändå påverkat liten och hans ätande en hel del.

På hans lilla hjärta har upptäckts två olika saker men tack och lov inget som på något vis ska vara farligt. Han har ett blåsljud som hon hörde även idag. Dessutom finns två ”flöden” som är spår från moderlivet och kort innebär att hjärtat inte helt sluter tätt på två ställen. Inte heller det av betydelse och dessutom något som troligtvis växer igen. En sådan lättnad var det att höra allt detta även om det såklart hade varit ännu skönare om allt varit perfekt…

Så – nu tyckte hon att den ammande mamman ska äta mer fett och grädde så hon inte blir uppäten ;) Vila och ordentligt ätande för mig för att få igång Alvins matproduktion till något ännu bättre var hennes rekommendation samtidigt som hon förstod att det inte är helt lätt. Och det är det ju inte heller… en ekvation som helt enkelt inte går ihop men som egentligen borde vara så självklar. En liten och helt hjälplös liten människa måste ju få gå först och jag gör såklart allt jag kan för att göra allt så bra som det bara går för honom, men vila för mig - nej det finns faktiskt inte på kartan…

Med uppmaningen vägning en gång i veckan och stenkoll på lillemans allmäntillstånd gick vi så därifrån. Hoppas så att det också var slutet på denna något omtumlande historia och att vår lilla skatt nu kommer må bra och växa som han ska!