Sorg.

Det är uppochnervänt nu. Så mycket sorg runtomkring att man ständigt känner sig ledsen. Och rädd.

Usch. Habo är verligen ett samhälle i sorg dessa dagar. Först den hemska skidolyckan med den söta lilla flickan på gatan som jag skrev om i förra inlägget och så bara några dagar senare somnade mamman med cancer in. Också hon härifrån. 33 år gammal. Fyra barn. Ni har säkert läst om henne i tidningar det senaste året. I höstas blev hon - med all världens rätt - utsedd till årets Mama, av tidningen med samma namn. Hennes blogg har varit stor men jag har inte vågat mig in... Inte förrän nu i veckan.

Jag läste bland annat en artikel om henne, skriven i höstas, där hon sa att hon kanske inte längre finns när hennes yngste son börjar skolan. Hennes yngste son som nu är 16 månader gammal. Yngre än Alvin... Och att hennes drivkraft var att få så många dagar som möjligt tillsammans med sin familj. Och att hon önskade sig vardagsbekymmer istället för spelet mellan liv och död. Och så fick hon bara några ynka månader efter det att artikeln skrevs. Så fruktansvärt orättvist. För ett antal veckor sedan såg jag och en annan mamma henne på stan med sina två yngsta barn. Hon stod framför mig i kön på Mc Donald´s och jag slogs av hur pigg och fräsch hon såg ut. Hon strålade verkligen, log hela tiden och pratade oavbrutet med sina små. Att sitta där och se dem och tänka tanken fullt ut blev helt bisarrt...

Och så lilla tjejen. Det gör så hemskt, hemskt ont när man tänker på det. Hennes familj. Och hennes liv som så snabbt rycktes bort. Jag plågade mig själv en kväll i veckan när jag satt här ensam med att titta på en massa fina minnessidor om och bildspel på henne och det är verkligen mer än man mäktar med... Så ofattbart att något sådant händer.

Vi känner ingen av dem personligen men jag känner att jag i helgen måste gå förbi familjen här på gatan och lämna lite blommor. Vi må inte känna dem så men vi ser dem ändå och hälsar på dem så gott som varje dag, har pratat med dem vid ett par tillfällen och vi känner MED dem. Varenda stund finns de i tankarna. Det går liksom inte att sluta känna med och tänka på och då skulle det kännas både konstigt och fel att inte låta dem få veta det. Det har påverkat oss så starkt.

Ja... vilka öden. Så olika men ändå lika. En som varit allvarligt sjuk och vetat om sitt öde. Mitt i livet med man och små barn som nu inte längre har någon fru och mamma. En som sekundsnabbt rycktes bort. Så ung och med så gott som hela livet framför sig. På tok för tidigt båda två och de påminner bägge alltför väl om att inte någon av oss vet vad som väntar runt hörnet. Så kan man såklart inte gå och tänka jämt men tider som dessa så är det omöjligt att låta bli. Och kanske måste man ibland. För att uppskatta det man har och lära sig leva i nuet. Lättare sagt än gjort såklart men att åtminstone stanna upp och tänka tanken ibland är nog bra.

Himlen har fått två nya, vackra änglar. Nya stjärnor blinkar åt alla härnere. Jag hoppas så innerligt att de har det bra nu och vakar över de sina på jorden och på något sätt gör så att de på något vis kan leva kvar.

Veckan som gått har inte bjudit in till något bloggande alls. Vare sig tid eller lust har funnits men jag börjar längta efter att hänga här lite mer igen! Och varje gång jag ser statistiken känner jag mig glad över och förvånas att så många faktiskt fortfarande kikar in här varje dag? Jag som varit ovanligt tråkig på sistone dessutom.

Positivt är i alla fall att min pappa är opererad och hemma igen. Allt gick bra och han repar sig! En stor lättnad... Och Erik har avverkat sina dagar i Örebro - och återvänt. Även det väldigt skönt även om jobbplikten nu är ovanligt hård...

Lite roligt var när Vilma på väg hem från dagis i onsdags sa till en fröken att pappa skulle komma hem den kvällen. "För han har valit i Öleblo (ja, lillasyster har absolut ärvt storebrors oförmåga att säga "r")" "Jaha", sa fröken, "Vad har han gjort där då?" "Han har lyssnat på Ja, jag limmar på!", sa Vilma bestämt och tänk - fröken förstod faktiskt direkt vad hon menade :) Hon förstod nog också att han hade gjort lite mer än lyssnat på den där "Mikrofonblå" ni vet - med September och Petter en av kvällarna ;)

Nu ska vi fredagsmysa lite och jag ska försöka kurera bort min förkylning som kom som ett brev på posten i går kväll. Efter huvudvärk varje dag i en vecka och ett evigt tablettknaprande kom det hastigt och ovälkommet. Kanske trängde jag bort något eftersom jag visste att jag skulle vara home alone i veckan? Det har i alla fall dessutom satt sig i bihålorna direkt så ni får gärna hålla en tumme eller två för att det inte bryter fullt ut där. Det är riktig tantvarning på det uttrycket såg jag förresten - "satt sig i bihålorna"...!

Nu ska jag pussa en extra gång på mina fina. Gör det du med om du har orkat läsa ända hit!