Grrrrr...

Det ryker fortfarande lite om mig efter kvällens besök i den ena av de två lokala barnklädesaffärerna. Den äldsta av dem så vet ni som känner till stället vilken jag menar.

Jag har ganska bra tålamod för det mesta men en sak får igång mig. Alltid. Sura, otrevliga och icke serviceinriktade personer som jobbar i affär är bland det mest irriterande jag vet. Fredrik Lindström hade ju ett kapitel i sin bok ”Vad gör alla superokända människor hela dagarna?” som hette ”Kärringarna på Åhléns”. Jag skulle lätt kunna skriva ett kapitel om ”Kärringarna på *****” i detta nu.

Denna affär har inte så himla gott rykte och jag förstår det faktiskt till viss del. Inte direkt det leende välkomnandet när man kommer in genom dörren. Sen har jag hört många historier om ifrågasättande när man lämnar tillbaka oanvända saker på öppet köp – inom den angivna tiden. Inte kan de väl ta det personligt om en mössa till ett barn visar sig vara för liten när man kommer hem till exempel? Hursom, ikväll kom jag in för att kolla efter fleecefodrade regnkläder som nu känns som ett måste i detta kletiga och fortfarande ganska kyliga väder. Hittade ovanligt snygga för att vara sådana. Till och med enfärgade vilket innebär stort plus i kanten.

Dock blev jag lite tveksam till om jag verkligen skulle köpa både jacka och byxor till både FIlip och Vilma. Sen insåg jag att jag inte hade tillräckligt mycket pengar med mig så jag tänkte att då köper jag byxorna till dem och ber att få hänga undan jackorna tills i morgon och kan fundera på saken en runda till. Trodde jag, för nej ser ni. Så snäll är man tydligen inte mot kunden i den affären. ”Nej egentligen inte, eller ja vi skulle kunna hänga undan EN av jackorna, inte båda, tills i morgon vid öppning”, säger Tant Sur och Butter bakom disken. Hinner tänka tanken att det måste vara dolda kameran då klockan är en kvart före stängning. Hur tänker människan? Jo, tydligen såhär att ”Vi säljer ju SÅÅÅÅÅ mycket sådant nu att vi INTE kan hålla TVÅ jackor”. "Nähä, vad synd för det är ju annars rätt kul att ha jackan som hör till byxorna men då får jag tyvärr strunta i det här och inte köpa byxorna heller”, sa jag och gick ut! JAG. GICK. UT. Utan att säga vare sig tack eller hej. Det händer inte ofta kan jag lova. (Dock hände det för några veckor sedan på stan så du AnnaPanna tror väl att det här är mitt rätta jag :) )

I stället för att sälja byxor för 300 och troligtvis jackor för 500 i morgon så väljer de att hellre snäsa av kunden och chansa på att någon annan ska köpa det eller? Jaja, här sitter jag nu och ”bloggskvallrar” och troligtvis kommer jag i morgon skicka min Erik efter jobbet för att se om de finns kvar (vilket visserligen inte är så troligt i köphetsen hon beskrev) för vi har ju inte sett några bättre och jag tänker då verkligen inte klampa in där själv i morgon. Not. Det bjuder jag inte på säger Anna, 34 år och tant. För visst är det nästan lite tantvarning på hela det här inlägget? Tänk, kanske kommer jag gå under namnet ”Kärringen på Falkgatan” efter det här :) I alla fall kommer jag inte öka mina besök i ovan nämnda butik. Inte heller kommer jag tipsa folk om att gå dit. Chansen att bli nobbad finns ju uppenbarligen...