Here we go again... - en skräckhistoria!

Först, jag håller inte vad jag lovade i slutet av förra inlägget. Det här blir både långt och bildlöst. Tror förresten inte att ni vill se bilder på det jag ska skriva om men kanske däremot läsa en ganska rafflande story om några innehållsrika timmar med plaskblött slut…

För tro det eller ej men den förbaskade skitbacillen har gjort comeback. En mycket ovälkommen sådan. Jag som brukar vara mamman med koll har just nu noll sådan känns det som. Koll alltså. Jag blandar verkligen ihop vem som varit sjuk och hur och när men de senaste snart två veckorna är det i alla fall alltid någon som inte varit frisk. Så mycket vet jag.

I morgon var det egentligen äntligen dagisdags för de två stora efter för-säkerhets-skull-ledigt förra veckan. Dagen i dag har varit så himla mysig. Jag med nyfunnen kraft efter gårdagen som egentligen var det jag hade tänkt blogga om i kväll. Vi har lekt och packat upp stora gula påsar och lagat god mat och jag har varit närvarande mamman hela dagen lång. Så gjorde vi pannkakor till kvällsmat och Vilma konstaterade ganska snabbt att hon inte tycker om det längre? Skumt. Det gjorde hon ju häromveckan. Det hela slutade med att jag matade i henne några bitar som hon ganska motvilligt tuggade i sig, för hon hade ju plötsligt fått sådan konstig hosta också. Som gjorde det ”konstigt i halsen” som hon själv beskrev det. ”Jag måste spotta mamma”, sa hon efter varje host. Kanske borde jag då ha reflekterat över att den lilla stackaren ju mådde illa…

När vi väl är uppe på övervåningen och börjar städa leksaker hör jag plötsligt ett ynkligt ”Mammaaa”, vartefter jag tittar ut i hallen och ser Vilma kräkas. Mycket. Skyndar fram för att lyfta upp henne men ångrar mig snabbt då jag märker att nästa är på väg och här kan ju känsliga läsare sluta läsa för för första gången i mitt liv fick jag uppleva en kaskadkräk live, eller rättare sagt två. för det kom en till sen. Som vatten ur en slang liksom. Rakt fram, GENOM grinden (en sådan där vit historia som man rullar ut) och ner i trappan flera trappsteg. Det skvätte in i alla tre rum på övervåningen och gissa vem som stod framför grinden och blev träffad. Jo, Alvin. Den lille stackaren fick nästan panik och vi stod alla som i en sjö. Och nu ska ni få höra detaljen som gjorde det hela än mer kaotisk. Jag var hemma själv! Gaahhh! Erik var på hockey, klockan var vid läggning och jag insåg att projektet jag hade framför mig denna måndagskväll inte var att titta på teve i alla fall...

Det var här någonstans som jag hörde vatten i badkaret. Underbara Filip hade smidig som en liten apa skuttat över allt så gott han kunde och börjat fixa i badrummet för dusch av sina småsyskon. Det är kärlek det :) Ibland uppträder de som äldre än vad de behöver vara, de små storasyskonen. Med en hand för näsan duschade han sedan på Vilma medan jag krängde av kläder och när det var Alvins tur satte han sig på golvet och ville ta Vilma i knät och där satt han sen och kramade sin lillasyster, kammade hennes hår och sa att hon var den bästa lillasystern i hela världen. Han la också till där i förbifarten att han var den bästa storebrodern och jag tror ingen därinne tyckte något annat!

När så Alvin var duschad väntade mitt livs röj… Hela hallgolvet var som en sjö. En jättekudde låg mitt i allt och så även en stor legokreation. Alla närliggande väggar och en hylla var också träffade. Kul. Alternativet att bara strunta i allt och först få de små i säng fanns ju inte eftersom man inte kunde ta sig någonstans i allt detta. Hjälten Filip sprang mellan Vilma som huttrandes låg på toagolvet och lille busen Alvin som nyfiket ville fram och se vad mamma hade för sig där hon kravlade sig fram bäst hon kunde i infernot med papper och påsar. Filip lyfte till sist Alvin till vår säng och la ett täcke över honom och där låg de sen och tittade i böcker. När jag äntligen hade tagit mig ner för att hämta skurhinken så tappade jag den. Ja, ni läste rätt. Jag tappade den jäkla fucking skurhinken. Det har aldrig hänt tidigare men nu så slant den ur handen och kanske en tredjedel av dess innehåll flöt omkring på golvet…

Strax innan Erik kom hem var huset tyst sånär som på tvättmaskinens taktfasta surr. Vilma sov på ett täcke omgiven av stora handdukar efter att ha kräkts ännu en gång. Alvin somnade jättesent, runt halv tio, efter att jag tappat även hans vällingflaska på köksgolvet! Måste varit bra trött för sådär brukar jag inte hålla på. Och Filip, han hade gått upp och lagt sig helt själv. Vilken liten kille han är. Mammahjärtat är så stolt och tacksamt och jag tror han förstod hur mycket han betydde ikväll.

När Erik kom hem hade jag precis lagt allt lego i blöt i tvättstugan och stod där på knä på en pall och fixade och skurade. När jag så skulle ner från pallen hade jag mitt i allt glömt bort att hinken full med skurvatten stod precis bakom mig så den KLIVER JAG NER I. Som ett skämt på film faktiskt. Ramsan jag drog var både lång och ful och jag drog den minst två gånger där jag stod med drypande strumpor och ben. Jag har nog faktiskt aldrig sagt så många fula ord i en följd. Erik försvann snabbt ut från tvättstugan och jag såg allt hur svårt han hade att hålla sig för skratt. Sen insåg jag mitt i ilskan hur det hela måste ha sett ut och skrattade snart själv åt allt. Min måndagskväll liksom. Där gick den kan man säga.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Lät jag optimistisk nu?! Nu har man testat detta mardrömsläge också. Att vara hemma själv med alla när någon kräks. Den tanken har ju slagit en i bland då man varit tacksam över att en har kunnat ta hand om barn medan den andra röjt upp.

Uppdaterat tisdag morgon:
Det här blev aldrig publicerat i går kväll då en viss liten Alvin mitt i mitt skrivande vaknade jätteledsen. Helt otröstlig var han så till slut stängde jag av datorn och gick och la mig bredvid honom i vår säng vilket brukar hjälpa. Men icke. Strax efter klockan två i natt somnade vi som först och då hade vi inte ens slumrat ännu. Alvin, som ju för det mesta är en glad och sovande liten skrutt, var galet arg och ledsen och gallskrek i nära tre timmar. Paniken var faktiskt nära där i natt då Erik, som dessutom är förkyld, har en superviktig dag på jobbet i detta nu. Vi lever i dag men är rent ut sagt skittrötta. Lilla Vilmisen är vit i ansiktet och helt utslagen. Alvin, som brukar sova efter lunch la jag ut redan efter frukost då de små ögonen nästan gick i kors av trötthet. Hur ska denna dag bli är frågan?