Kalas för kakmonster

Efter två inställda kalas var det så idag äntligen dags att få inviga en av mina födelsedagspresenter – kakfatet med stort K. I skinande vit, äkta plast :) från Koziol och i tre våningar blir det så mycket roligare att lägga upp bakverken, som för övrigt gett just det – värk – i både rygg och nacke, under tillagandet. Rygg för mig som nu börjar känna av ordentligt om jag står upp allt för länge och i nacken för stackars Erik som fått känna på en ålderskrämpa (?) bestående av förstelnad nacke… Men det går ju inte att låta bli. Med nya kakboken har man dessutom inte det minsta svårt att hitta godsaker, den knivigaste biten är istället att begränsa sig.

Med två stora bagare och en liten assisterande vid diskbaljan har här klickats havrekakor med choklad och jordnötssmör, rullats oreo cookies och gräddats marmorerade brownies med hallon. Bullarna var tack och lov snurrade för flera veckor sedan och behövde bara bekvämt tas ur frysen innan glasyrklicken tog plats. Pepparkakorna var tänkta för de mindre munnarna eftersom de små bruna munsbitarna längst upp har en ganska vuxen smak med mörkt mörk choklad, minimalt med socker och dessutom en krämig espressofyllning emellan - slurp för kaffeentusiaster, mindre poppis för små saftälskare!

Det enda som var synd var att de där brownisarna inte lydde riktigt när de skulle skäras upp (därav det uteslutna fotot på dem), för inte kan det väl ha berott på andra omständigheter som till exempel klumpig person bakom kniven? Nåväl, de smakade i alla fall gudomligt. Len fudgeliknande chokladbotten mötte syrlig och fräsch creamcheese-röra. Detta i kombination med hallon blev riktigt supersmaskigt även om de där perfekt fyrkantiga bitarna då uteblev och gästerna istället fick hugga in med sked i något som mest liknade en gigantisk 20x30 cm stor brownie…

Kalas är alltid trevligt, ikväll är vi dock toktrötta och önskar att helgen hade sträckt sig ännu en dag. Jag fick dessutom nästan skrämselhicka då jag alldeles nyss insåg att jag bara jobbar en månad till innan jag går hem igen… detta måste ju betyda att jag är jättetjock, och jaa minsann – med en snabb blick nedåt ser jag en kula som börjar se mycket välfylld ut och som just nu krumbuktar sig åt alla håll och kanter på grund av en sockerchockad discobebis därinne ;) På tisdag går jag in i vecka 34. Holy macarony vad tiden springer iväg. Tänk, snart är vi fyra!