♥ Familjen ♥

ÄNTLIGEN är det den där lördagen jag längtat och trånat så efter. Familjen är åter som den ska – tillsammans. Erik fick för ett tag sedan veta att han den här veckan skulle på kurs till Stockholm från måndag morgon till fredag kväll… Det kändes som lite av en mardröm måste jag erkänna. Har ju som ni vet mått knackigare och knackigare den senaste tiden och när vi räknade ut att jag skulle vara i vecka 35 när Erik åkte kändes det inte som en dröm precis. Hade han hoppat över den så hade han i stället varit tvungen att gå den i början av januari och det hade faktiskt varit värre och nu är det ju SÅ skönt att det är överstökat!

Och faktum är att allt går. Med lite envishet och stark vilja har veckan varit riktigt bra trots att längtan efter Erik varit enorm. Filip har pratat mer och mer om pappa varje dag och i torsdags kväll när jag skulle lägga honom så grät han efter pappa en lång stund… stackars liten. I går kunde jag dock trissa upp honom med att ”I DAG kommer ju pappa hem mitt när vi har myskväll framför Idol”, och Filip bubblade om ”Iol” och ”pappa kom hem” hela dagen. Så när taxin stannade utanför vid niosnåret var det en mycket glad liten uppesittarFilip och en om möjligt ännu lyckligare mamma som stormade dörren :) Älskade, fina Erik vad mycket roligare allt är när du är hemma.

Jag valde att inte tidigare skriva om att jag skulle vara själv. Inte för att jag tror några tokar sitter och läser min blogg men ändå… Jag är ju av den mörkrädda typen som sovit med fönsterlampan tänd hela veckan. Och så har jag undvikit att titta ut i uterummet när jag släckt lamporna nere om kvällarna, och hållit för ögonen eller bytt kanal när TV 4 för femtielfte gången gjort reklam för sin bloddrypande skräckvecka. Och så har jag kikat bakom dörrar, under sängen och i bastun innan jag lagt mig. På baksidan har vi en ytterlampa mot förrådet som tänds när något rör sig vid den. Erik hann inte mycket mer än hem i går kväll förrän vi upptäckte att den lyste! Jag hade dött om det hade hänt när jag var själv… Jag må vara 31 men mörkrädsla försvinner inte med åren.

Det där med att umgås mycket med varandra är ju så olika från par till par/familj till familj. Jag har full respekt för att alla tycker olika och att alla gör som de vill. Vi är i alla fall av den sorten att vi gärna umgås, så mycket vi kan. Vi har inte behovet att vara från varandra så ofta. Jag längtar alltid hem till Erik efter bara en arbetsdag och då är nog meningen att vi ska umgås mycket. Sen kan man såklart rent praktiskt inte göra allt tillsammans. Det gör nog ingen. Men så mycket det bara går försöker vi. Jag vet inte hur många som den här veckan har sagt till mig ”Tänk, så nyttigt det är att vara från varandra ibland”. Ja, det måhända fast inte såhär länge, och inte när man är höggravid och själv hemma med en tvååring. En tvååring som visserligen har varit änglalik i sättet och så himla duktig. Precis som att han känt på sig att det varit läge till det med en mamma med magen i vädret. Inte ett uns av trots eller springande från mig när vi varit ute utan han har helt snällt gjort precis som han ska. Absolut värt en extra födelsedagspresent (läs nu inte, muta ;) ) om några veckor.

Vet ni, jag trodde faktiskt inte att jag kunde uppskatta livet med Erik mer än vad jag gjorde innan men idag har jag upptäckt att det kunde jag faktiskt. Tillsammans är vi som bäst – så är det bara!