Lägesrapport från blivande tvåbarnsmamma

Kanske skulle jag chocka er med att helt sonika låta bilden tala den här gången och inte skriva något mer. Fast… ni känner ju mig. Jag har svårt att hålla mig kort och att då inte ens få skriva några rader, det är ju stört omöjligt.

Så – vad kan då bilden symbolisera? Blivande tvåbarnsmamma som gillar att mysa med levande ljus i höstmörkret? Det gör hon absolut men det var fel svar. Kanske blev hon idag plötsligt toksugen på grillat och skickade ut stackars Erik i kylan med en tallrik hamburgare i näven. Nej, hamburgare åt vi visserligen häromkvällen men den här årstiden går det precis lika bra med stekta. Den brinnande stickan som vid en första anblick ger ett ganska lugnt och stillsamt intryck symboliserar inget mindre än min hals. Och det ska gudarna veta att den är allt annat än lugn och stillsam. Den är i uppror. Nu brukar jag inte vara någon gnällspik men när jag ändå är igång och skriver så kan jag ju lika gärna berätta att…

- halsen brinner. Särskilt på morgnarna. Då knaprar jag en sådan där bubblig, skummande halsbrännetablett och börjar…
- må tokilla. Fast egentligen beror det nog mest på hur bebisen ligger för det kan gå över lika snabbt som det kommer. Den senaste veckan har dock just illamåendet varit riktigt besvärligt och ibland kommer tanken ”tänk om jag är magsjuk?”. Det skulle jag ju inte fatta nu då alla konstiga symtom relateras till liten i magen.
- Ryggen har börjat ömma vilket får till följd att…
- nattsömnen är sämre (trots den nya FINFINA sängen!)
- Tar jag för långa steg när jag går får jag rejält ont i fogarna vilket sedan oftast sitter i resten av dagen.

Inget av det här är egentligen konstigt när man befinner sig i vecka 34. Det ÄR ju faktiskt inte så många veckor kvar och att må prima hela tiden är nog inte så vanligt. Den största skillnaden mot sist är att man är så trött, så trött. Inte heller konstigt med en liten Prins Bus i huset som inte går att slita sig från. Och vet ni, jag menar inte att klaga. I grund och botten är jag ju så innerligt tacksam över tillståndet jag befinner mig i som annars för det mesta är alldeles fantastiskt! Skulle bara så gärna plocka bort en nypa av halsbrännan och en rejäl skopa av illamåendet… Annars är det nog bara att ställa sig in på några lite "tyngre" veckor här mot slutet. Inte bara viktmässigt utan även på krämpområdet. Vilken tur då att man bara behöver slänga en blick på Filip för att inse att det är värt allt.

Sådär, nu har jag beklagat mig i alla fall. Att jag aldrig kan hålla tyst... :)