Tisdagstema – svart/vit

Har länge tänkt hänga på tisdagstematrenden men vare sig kommit ihåg/haft tid eller hittat lämpligt motiv/bild. För att kompensera er för förra inläggets enorma längd och brist på bilder kommer här ett mixat inlägg innan läggdags. Ett inlägg bestående av en bild, en tråkig och öm historia, en dråplig historia och, förhoppningsvis när detta innehåll är färdigskrivet, ett så pass kort inlägg att alla orkat ta sig igenom det ;)

Svartvitt är det alltid när datorn både här hemma och på jobbet slås på. Som skrivbordsunderlägg på de båda finns denna svartvita variant av Filip i badet. Min absoluta favoritbild av lillälsklingen som ni säkert sett förut… tror nog att den visat sig *harkel* inte mindre än två gånger på gamla bloggen. Och nu såg jag ett tillfälle att även få in den här hemma! Det är något visst med den. Modershjärtat svämmar nästan över när jag ser Filip med badskum i håret och den drömska blicken… Och så det motsägelsefulla. Han ser så stillsam och lugn ut samtidigt som fakta säger att han där är 11 månader och i vanliga fall älskar att plaska lika mycket som alla andra 11-månaders. Men inte just då. Jag minns så väl den stunden en kylig höstkväll förra året. Han verkligen njöt i det varma vattnet och lugnet var magiskt. Vad som gjorde det hela än mer magiskt var att jag för en enda gångs skull lyckades fånga ett ögonblick med kameran. Jag som annars alltid är lite för sen att knäppa. Eller har lyckats få på filmningsknappen fast jag bara ska ta en bild. Eller inte har kameran ens på rätt våning när ögonblicken kommer.

Den tråkiga historien är den att Filip i kväll med full fart brakade rakt in i ett vasst hörn på soffbordet. Med pannan som stötdämpare. Jag ryser när jag fortfarande hör smällen och det hugger tag i mig när jag hör panikskriket och sen får se det otäcka jacket i pannan. För att inte tala om bulan av modell bandyboll som kom på bara någon minut. Filips värsta vurpa någonsin. Det gick tack och lov aldrig riktigt hål. Det blödde lätt men sprack liksom inte upp. Tur i oturen kanske man ska tänka. Hoppas nu bara inte det blir ett fult ärr…

Strax därefter hände något dråpligt. Våra vänner och grannar var här och åt kvällsmat. Deras lille son, Adam - en av Filips bästa småkompisar, kommer troligtvis att om några år vara Sveriges medaljhopp i grenar som kula, spjut eller slägga. För tillfället övar han flitigt kast med diverse saker på matbordet. Just ikväll ven något förbi våra näsor för att landa i hans mammas vattenglas. Hanna är vegetarian och det han lyckades pricka i glaset, trots att hon satt längst bort från honom, var inget mindre än en rejäl skinkskiva... tänk om det åtminstone kunde varit en ostskiva i stället :)

Nej, nu ska jag hålla mitt löfte. Ögonlocken klipper. Jag slutar skriva och säger go´natt och sov så gott!