Om att ta plats – ett milslångt inlägg

Ni ska veta att jag tvekade länge innan jag publicerade detta. Gjorde det så till slut – och tog bort det. La tillbaks det och nu får det vara kvar. Tror jag. Om jag hade haft lösenordsskyddade inlägg hade detta hamnat därunder men nu har jag inte det så jag låter det vara öppet till allmän beskådan i stället :)

Jag funderar ganska ofta över olika sorters människor och i vilka ”fack” man kan placera dem. Och varför de hamnar där de gör. Kanske är det medfött? Vissa hamnar i ”ta-plats-facket”, och gör det med stil, andra hamnar där – fast utan stil. Vissa hamnar i ”facket-för-de-som-inte-syns”. Ser jag någon som befinner sig där försöker jag ge min uppmärksamhet åt den personen. Några uppmuntrande ord eller en komplimang kan betyda så mycket. En del hamnar i ”facket-för-de-som-syns-men-ändå-inte-tar-plats”. Jag tror att det är där jag hör hemma. Syns gör jag ju onekligen nu som ni förstår, med den bulle till mage jag börjar få ;) Men nu menar jag förstås inte att synas på det viset. Hittade häromdagen lappar från senaste team-utvecklingskursen på jobbet – från hösten för två år sedan. På de positiva lapparna beskrivs jag med ord som social, glad, omtänksam, ödmjuk och snäll. Min allra sämsta egenskap var enligt andra den att jag borde ta mer plats – ta för mig mer. Jag tror att detta ganska bra kännetecknar den jag är. Jag pratar mycket och gärna – med alla. Både enskilt och vid fikabordet i mindre grupper. När grupperna blir större, som när hela min enhet på 15 personer samlas blir jag tystare. Även där tar folk sig an olika roller. Det finns de som mer än gärna pratar detaljerat om vad de gör just nu, andra tiger och jobbar i det tysta. Inget av dem är särskilt bra. Bäst är ju att vara någonstans mittemellan, att faktiskt vara stolt över det man gör men ändå inte skrävla om det. Att lyckas med det med finess är inte lätt. Häromdagen råkade jag dock ut för det där trista att någon tog åt sig äran lite väl mycket för något jag gjort. Något som tagit mycket av min tid. Himla trist. Men hur gör man då? Det ligger liksom inte riktigt för mig att bemöta det med ett gällt: ”Men hördu, det där har ju JAG gjort!” Det hamnar så lätt på en femårings nivå och då låter man det hellre vara. I de lägena önskar jag dock att jag vore lite tuffare och inte så dumsnäll…

Vad jag kan sakna ibland – och nu hamnar jag på en femårings nivå ändå – sorry – är uppmuntran. Givetvis finns där många snälla och fina vänner som ger det men ibland är det precis som att jag blir glömd. Jag ger och ger till andra men får inte alltid så mycket tillbaka själv. Det är precis som att ”hon är alltid så positiv och glad att det behöver inte hon. Men det är precis det hon gör. Alla behöver uppmuntran och komplimanger ibland. Om det så är för minsta lilla. Ibland är det så trist att bli ”tagen för given”. Vet ni att när jag gick sista året på gymnasiet och bara hade en månad kvar till studenten, då dog min farfar. Älskade, fina farfar som jag var yngsta och enda tjejbarnbarnet till och som alltid stått mig så nära. Jag minns så väl en dag när en tjej jag inte alls kände väl kom fram och sa: ”Du ser så sorgsen ut, hur är det?” Någon jag knappt kände hade sett. Hade sett och vågade fråga. Och det betydde så mycket. En tid därefter läste jag någonstans om betydelsen av att så ofta det bara går säga högt det man tänker till andra personer. Detta låg så nära händelsen då någon gjorde så till mig att jag verkligen förstod tanken och jag bestämde att det skulle få bli min filosofi att bära med mig genom livet. Nu menar jag ju inte att man ska vara så ärlig att man vräker ut sig att man tycker någon har skruttans fula skor på sig men att om någon är så där himla snygg i håret, eller har fina kläder, eller har gjort något bra på jobbet, eller har satt upp finfina gardiner hemma, eller helt enkelt bara varit snäll – SÄGA det till personen i fråga i stället för att bara TÄNKA det. Det kan faktiskt betyda massor att få höra och varför ska jag bara hålla det för mig själv? Jag är ärlig samtidigt som jag ger en komplimang. Ofta tror jag inte folk tänker på hur lätt det kan vara att göra någon glad. Många är stressade och hinner knappt med sig själva men fångar man då ändå upp det positiva hos någon på vägen, och dessutom säger det högt, då har man ju gjort något så bra.

Kanske måste man vara tillräckligt duktig på något för att få det där. Då syns man på ett annat sätt. Men det är synd att glömma bort det där självklara. Som i förra veckan då en av städerskorna på jobbet öppnade toadörren åt mig och jag möttes av ett skinande blankt handfat, rent golv och fräsch doft och jag sa: ”Åh, vad fint du har gjort det!”, och hon svarade: ”Det var snällt sagt, det får man sällan höra. Du vet, vi bara finns ju här men ska helst inte synas”. Det är i sådana lägen man får ont i hjärtat. Herregud, får hon aldrig höra att hon gör ett bra jobb? Jag lovade mig direkt att alltid tänka på det. Tänk om inte de fanns, hur skulle då allt se ut?

Nu menar jag inte att jag är någon barmhärtig samarit! Eller att jag ALLTID säger allt jag tänker. Nej, nej. Jag är bara en helt vanlig människa med fel och brister. Men kanske ändå ganska snäll – och omtänksam. Och för tillfället lite utsvulten på att få höra att något jag gjort är bra, eller fint. Eller hur bebisen i magen mår, eller hon som bär runt på den. För här är en av de största orsakerna till att jag tänkt så mycket på det här de senaste dagarna. Stackars, stackars lilla andrabarn. Skillnaden med uppmärksamheten när man gick med magen i vädret första gången är enorm. Fast det är lika mycket bebis i magen den här gången och fast man själv är lika upp över öronen stolt över och kär i det lilla knyte man känner böka runt därinne. Detta är nog inget nytt, jag antar att det finns de som känner igen sig? Fast håll med om att det är lite hemskt? Bara för att den råkar komma som nummer två. Och så ökar oron inför den dag lill*n får för sig att titta ut. Jag har svårt att släppa tankarna av rädsla att något ska hända. Har faktiskt inte ringt Aurora än men ska göra det i morgon. I somras fick jag höra från min barnmorska att det nog var lika bra att vänta ett tag eftersom de är så underbemannade under semesterperioderna och sen har jag dragit mig för att ringa. Rädd för att bli bemött på samma kyliga och oförstående sätt som hos läkaren i somras. Då vet jag inte vad jag gör… fast så tror jag inte det blir. Så i morgon ska jag ta mig i kragen och hoppas på en snäll röst i andra änden :)

Och så mitt i allt så sket sig vår nya födelsedagstradition. Att fylla år är ju nu i vuxen ålder egentligen bara en siffra upp men ändå är det en dag som skiljer sig lite från de andra. Förra året bestämde vi att vi alltid ska försöka vara lediga tillsammans när någon av oss fyller år och hitta på något mysigt. Har verkligen sett fram emot den fredag i slutet av denna månad då det är min dag. Erik skulle vara ledig och jag har längtat såå efter att planera något. Och så visar det sig att just den dagen ska Eriks jobb på resa. Skit också. Ingen stor grej egentligen men just när man behövde en dos uppmuntran hade det ju inte behövt gå bakåt…

Nu var det här inte menat som en tyck-synd-om-mig-historia. Det är absolut inte synd om mig, inte det minsta. Jag är så glad och tacksam över min fina, lilla familj och våra kära vänner. Ville bara haspla ur mig det jag gått och funderat över på sistone. Kanske finns det någon därute som känner igen sig eller i alla fall förstår vad jag menar? Och ta nu inte detta, kära läsare, som en order från mig att ”beställa kommentarer”. Att jag väljer att dela med mig av mina tankar var först inte meningen alls. Sen tänkte jag att det ju faktiskt är en del här hemma. Mina tankar just nu, och det är ju det bloggen annars handlar om.

”Hemma” är förresten en kär del i mitt liv. Började som FilipOMamma efter att jag känt att jag velat göra något ”eget” under mammaledigheten. Något som från början var tänkt enbart som ett uppslagsverk från Filips första tid. När så Erik av nyfikenhet började kolla besöksstatistik var där så långt många fler än jag kunnat ana som var här – varje dag! Plötsligt började jag känna ett ”ansvar” att uppdatera lite oftare och bloggen blev till något mer än den från början varit tänkt. Har flera gånger sett andra bloggerskor efterfråga vilka alla anonyma läsare är och mestadels bemötts av postiva svar men även några där ”anonym” syrligt svarar att det väl är upp till var och en om man vill kommentera eller ej. Synd tycker jag att svara på det viset när man väl ger sig tillkänna i stället för att ta tillfället och säga något vänligt…

Och visst blir man ibland nyfiken på vilka ni är som är här, hur ni hittade hit och varför ni kommer tillbaks. Men ni kommer ju tillbaks och det är egentligen svar nog och en uppmuntran i sig :) Erkänna ska jag att jag själv kan vara usel på att kommentera hos andra…tyvärr. Man har sina favoritbloggar som man kollar varje dag, och sen är det något annat som måste göras och så hinner man inte kommentera. Synd, där har jag verkligen inte lyckats i min livsfilosofi ;) Lovar att försöka skärpa mig. Tänk, kanske är vi några som brukar hälsa på hos varann utan att veta om att den andre är där?!

Nähä ni, nu har jag nog slagit gamla längdrekordet på ett inlägg med hästlängder… Att skriva av sig kan ibland vara bästa medicinen för att reda ordning på tankarna. En stor kram till er alla, kända som anonyma, som orkat ända hit! Återkommer förhoppningsvis snart med nyheter om Aurora…