Magstatus – vecka 29

Plötsligt har det blivit svårt att ta på sig skorna. Och när jag i morse dammsög under soffan överraskades jag av ”halsbrännan de luxe”, så jag var bra nära att premiärknapra en sån där otäckt skummande och bubblande halsbrännetablett.

Annars mår jag bra, även om det börjar märkas på många sätt att man närmar sig finaldelen av denna andra graviditet. Främst är det osmidigheten som har börjat visa sig men också känslan av att inte känna hunger. Man känner sig liksom fullproppad hela tiden och så lär det nog vara ett antal veckor framåt nu innan magen når högsta punkten för att sedan sjunka en aning. Filip bar jag ganska lågt. Den här gången sitter nog magen ett snäpp högre för så här mycket kändes det inte så tidigt sist.

Och magen ja. När man som jag är aningens nervös inför dagen D så önskar man nog extra mycket att alla kontroller som görs hos barnmorskan förflyter som de ska. Vid förra veckans besök kunde hon inte känna någon övre kant på livmodern utan fick chansa sig till ett mått efter att ha letat rätt på bebisens rumpposition. Vi fick en ny tid i onsdags och då kände hon tack och lov kanten och den hade vuxit. Dock är magen mindre nu än med Filip i samma vecka. Förvånande. Känner mig absolut mer flodhästlik nu än då.

Nästa grej hände en kväll i början av veckan. Plötsligt fick jag så ont, så ont i magen att jag inte kunde stå upp. Tog det hela oväntat lugnt och tänkte att lite ska det ju kännas att något växer därinne. Efter att ha haft lika ont utan uppehåll i en och en halv timme – det kändes som en enda lång sammandragning, magen var hård som en basketboll och det gjorde helvetiskt ont – skulle Erik precis slå numret in till förlossningen. Jag hade ”nejat” honom till detta en lång stund. Varför ska man alltid bli så fin i kanten när det gäller en själv? Det är ju dit man måste ringa om något händer på kvällstid och ändå tänkte jag att det nog var dumt att störa. Herregud, det ligger ju faktiskt folk och föder barn där och de behöver hjälpen mer än jag. Samtidigt insåg vi att vi kanske också skulle ligga där snart om jag inte ringde och pratade med dem men precis när jag bestämt mig för att i alla fall ringa så började det äntligen släppa. Sakta men säkert. Sen har jag haft lite ont från och till några dagar och fick i går lämna extra urinprov till barnmorskan som ville kolla så jag inte går omkring med urinvägsinfektion utan att veta om det. Lite bannor fick jag också för att jag inte ringt in… Skärpning utlovas om det händer igen vilket jag inte önskar.

Och i går var jag på glukosbelastning. Tog blodprov och klunkade 3 dl trögflytande sockervatten på fastande mage. Satt sedan i väntrummet och läste tidningar medan jag väntade på att två långa timmar skulle gå tills det var dags att ta nytt blodprov och kolla så värdena hade återgått till det normala. Illa mådde jag, både av den sötsliskiga frukosten och av att lillpyret fick sig en rejäl sockerchock och hade disco i magen en lång stund. Discot ersattes dock så småningsom av taktfasta hickningar varefter läget i magen var alldeles lugnt hela eftermiddagen. Liten tog nog ut sig totalt efter den hisnande inledningen på dagen! Denna glukosbelastning är inget jag har gått och tänkt på eller oroat mig över alls. Det är ju något som bara ska göras. Döm då om min förvåning när sköterskan hummade och rynkade pannan efter att ha sett resultatet av mitt blodsocker. ”Det här känns högt”, sa hon och pep iväg. Dock kunde jag pusta ut en stund senare då hon sa att det låg inom normalvärdena men att det var på gränsen...

Efter att ha mått som en prinsessa under i stort sett hela sommaren börjar nu som sagt vissa krämpor komma. Helt naturligt och jag gnäller inte. Konstigt vore det väl om man inte kände något. Det jag påminns om och som därmed också börjar smyga sig alltmer fram i tankarna är dock rädslan. För ett tag sedan tog jag äntligen mod till mig och ringde Aurora. Pratade med övertydlig röst in mina nummer på telefonsvararen följt av ett mesigt ”hejdå” i slutet (varför kan jag aldrig lyckas prata in ett meddelande utan att få det att låta så fånigt?) och började vänta. En vecka tog det men så äntligen ringde det häromkvällen. I andra änden hördes en mjuk och vänlig röst. Rösten tillhörde en barnmorska som hette Helena och henna ska vi till i början av oktober. Vi gick inte in på några detaljer i telefon men hon gav ändå ett så lugnt och tryggt intryck. Och hon sa att hon skulle göra allt för att hjälpa. Det var en glad och hoppfull Anna som la på luren och fastän vi inte träffat någon ännu så känns det ändå som att det äntligen är något på gång. Hjälp är på väg och jag hoppas innerligt att den ska få mig att fixa fram Filips lillebror eller lillasyster. Och att detta ska ske med stark vilja och jädraranamma i stället för den enorma rädsla och panik jag kände sist. I ärlighetens namn förstår jag bara inte hur de ska kunna få bort de rädda tankarna men vi är taggade till tusen för att ge det en chans.