Att blogga eller inte blogga…

…det är frågan.

Kan nästan inte annat än skratta åt att även jag nu faller i fällan att snudda vid detta ämne. Dråpligt är också att jag aldrig sett ett ord yppas om det på någon blogg vars ägare är av manligt kön. Kanske är det typiskt kvinnligt – att söka lite bekräftelse…

Hursom. Bloggen är ju verkligen det jag helst lägger lite överskottstid på. Min egen lilla vrå och dessutom det perfekta sättet att dokumentera små och stora saker som händer i våra liv. Inte minst Filips och Vilmas såklart. Men på senare tid har det inte känts lika kul, därav det glesa uppdaterandet. Först förstod jag inte varför men sakta börjar det gå upp för mig att det till viss del faktiskt har att göra med besökarantalet kontra kommentarantalet. Och ja, nu låter jag som en grinig tant som tigger kommentarer vilket jag egentligen inte vill vara. Samtidigt som jag inte sticker under stol med att det såklart är jätteroligt med några ord tillbaka ibland, något som gör mig glad.

Många av de bloggare jag brukar besöka har någon gång lovordat just besökarna, att utan dem och deras kommentarer vore bloggen ingenting – ja, den skulle rentav inte finnas.
Hade inte jag kunnat se statistik på antalet besökare hos mig och att ni är mig trogna nästan varje dag, ja då hade jag nog för länge sedan lagt ner just det här sättet att skriva på. Fast ni finns ju där! Men vilka är ni? Det skulle vara så kul att veta och kanske skulle jag rentav finna nya bloggar att besöka om jag visste…

Nu ska gudarna veta att jag själv inte befinner mig i det läge i livet då man har som mest tid att sitta och kommentera bloggar. Det är knappt så jag hinner läsa mina favoriter så ofta som jag vill. Men jag försöker åtminstone att då och då lämna ett spår i form av några ord efter mig. Jag tror (vet!) att ni som jag menar vet vilka ni är :) Träffade ska ni dock inte känna er av det jag menar med att höra av sig då det är just ni som hör av er ibland och gör mig så glad. Och så finns det några jag vet läser men inte själva har någon blogg, ja ni vet att jag vet vilka ni är också och ni ska veta jag är glad att ni är här. Men vilka alla andra är, det vet jag inte och det är det som gör att det ibland känns lite konstigt.

Sen är det lite intressant hur en sak till viss del kan ändras i syfte med tiden. Från allra första början så var bloggen verkligen bara något eget. Något jag gjorde för egen skull, för skrivandet och för minnena. Men allt eftersom tiden går och man upptäcker att det finns människor som faktiskt tittar in varje dag, Ja, då känner man att man vill komma med något nytt till dem och plötsligt har bloggen blivit till något lite mer än bara för en själv. Någon som känner igen sig?

Men varför slutar du bara inte finns det säkert de som tänker, det är ju knappast någon som har bett mig att blogga. Och nej, det är det inte men jag älskar ju det. Sättet att skriva och dokumentera på. Egentligen är det den perfekta mammaledighetssysslan för mig. Bara det att lusten har gett sig en aning. Och jag förstår nu vad de som tidigare känt likadant menar. Att lite respons sporrar till att lägga mer tid på det hela. Att efterfrågan ökar utbudet helt enkelt :) I mitt huvud finns massor av oskrivna inlägg som väntar på att sättas på pränt men drivkraften saknas och det är så synd och nästan lite sorgligt eftersom jag ju tycker det är så kul.

Äsch. Kanske ska jag radera och börja om från början med detta lite griniga inlägg och i stället döpa det till… ”En underbar dag på badhuset”, som vi har haft idag. Men jag känner att jag måste skriva just det här för det är något jag tänkt en hel del på den senaste tiden.

Och jag tigger inte, jag lovar! Jag skulle bara önska ett litet spår någon gång ibland, precis så som jag själv gör (även fast jag önskar tiden fanns till att göra det oftare…).

Jag får se hur jag gör. Det retfulla är bara att jag inte ännu har kommit på i vilken form jag annars ska göra det här. Visserligen går det ju bra att rätt och slätt skriva i Word och spara ner på datorn men handen på hjärtat alla bloggare, hur kul skulle det kännas? Så jag vet vad jag vill men inte hur jag känner för det. Mitt sista inlägg är detta i alla fall inte. Antingen blir nästa mitt sista, om det är det jag bestämmer mig för. Annars blir nästa mitt första på fortsättningen av ”hemma”, om jag bestämmer mig för det. En slags mininystart kanske?!

Och om jag fortsätter, då är ni alla välkomna att fortsätta följa oss. Kända såväl som okända besökare! För har man en gång beslutat sig för att skriva så att vem som helst kan se, ja då har man.