Hejdå sommaren!

Den är ett faktum nu. Det står september i almanackan. Det finns alltid en aning av kyla i luften även fast solen skiner. Gräset är fuktigt långt fram på dagen. Rönnbären hänger i klasar och dagis har börjat igen efter ett långt och härligt sommarlov. Och i kväll började Idol. Det var hösten jag menade som ett faktum. Men tro nu inte att jag med det här vill förmedla saknad, längtan tillbaka och vemod över den mörka årstid som väntar.

Nej, ni vet – jag tillhör ju dem som fullkomligt älskar hösten! Jag är visserligen högst ombytlig vad gäller årstider och brukar anpassa mig ganska väl och se charmen i dem alla. Men hösten är en favorit. Jag tycker inte alls det är sorgligt att mörkret smyger sig på. Jag tycker bara det är mysigt. De klassiska och lätt utslitna uttrycken man ser lite varstans ”att krypa in i sitt hem, tända ljus och mysa i soffan bland mjuka färgsprakande kuddar och med en rykande varm tekopp framför näsan” - de är inte alls så klyschiga. De stämmer tycker jag. I alla fall för mig.

Jag tycker om doften av fuktiga löv ute. Jag tycker om att gå på långpromenader med barnvagn soliga höstdagar med hög, frisk luft. Jag tycker om lugnet dessa dagar andas. Jag tycker om det där soffhörnet och tekoppen på bordet. Jag älskar den rykande färska Ikea-katalogen som denna tid på året alltid lockar till nya upptäckter där den ligger på sin plats under soffbordet.

Hösten andas alltid lite nystart sådär. Dags att förnya garderoben lite grann (eller helt och hållet när det gäller små barn som växer...). Dags att ta tag i de där inneprojekten som stått tillbaka till förmån för utefix under varma - eller mindre varma - sommardagar. Dags att klippa bort det slitna sommarhåret - eller åtminstone topparna på det. Filip tittade noggrant på mitt hår efter frissanbesöket i måndags och frågade om hon hade målat håret också? :) Men nej, ingen målning den här gången. Utväxten får allt växa sig lite större först. Man är ju mammaledig med skral kassa.

Men det var ju hösten jag var inne på. Vet ni vad mer jag älskar? Att köpa de första clementinerna, för det får man när det blir september. Visserligen finns de väl nu att köpa så gott som året runt men jag vill ha dem förknippade med den här tiden. För ni ska veta att det är en högtidlig stund för mig när jag sätter nageln i skalet på den första och känner hur den välbekanta doften sakta men säkert plockar fram hösten och vintern i mig. Lite julkänsla får jag till på köpet. Förbjudet i början av september, jag vet. Men jag säger inte mer om den. Återkommer om en månad eller så ;) Och så avgudar jag pepparkaksfika som också det är tillåtet i min septembervärld (även om jag i år råkade tjuvstarta redan i augusti på grund av, eller kanske snarare tack vare, mamma Sandra som för ett tag sedan bjöd på dessa små godbitar och därmed lockade mig till Icas kakavdelning redan dagen efter...) Pepperkakor doppade i kaffe. Ljuvligt gott.

Kanske är det för att jag är höstbarn som jag tycker så mycket om denna årstid. Och för att Erik och jag har två novemberbarn. Den här tiden på året är och kommer för evigt vara så starkt förknippad med höggravid Anna med stor och klotrund bebismage, lite halsbränna, mycket tjyvtjockhet men ändå ett alldeles underbart välmående tillstånd. Förväntan. Förknippad med lycka helt enkelt.

Men bilden längst upp då? Jo, den får bli en symbol för sommaren som var. På tal om lycka. Mycket tid med familjen och med de härligaste och finaste av vänner. Bättre kan det inte bli. Bilden på Vilma är tagen precis när vi kommer hem efter att ha hämtat Erik på jobbet och därefter ätit lunch på stan som inledning på hans semester. Och visst ser hon lycklig ut i ögonen, vår lilla skatt?!

(Vår lilla skatt som ikväll har kräkts två gånger... Huanamej och ta i trä. Måtte det inte vara något smittsamt. På fredag ska vi nämligen till Helsingborg igen för att i helgen beskåda, umgås med och lyckönska ett vackert brudpar...)