Underbara lilla människa…

Det är något med bebisar som kan få tiden att stå still. De fullkomligt förtrollar en med sin intensiva blick, stora kloka ögon, och breda lyckliga leenden som gör att hjärtat smälter. Vilma är väldigt lik sin storebror till sättet. Social är nog den starkaste egenskapen vi än så länge sett – får hon bara vara med, allra helst i famnen så är hon för det mesta nöjd och belåten. Och på senare tid även väldigt glad! Det är så himla mysigt och vi passar på, och vet den här gången med oss, att det gäller att njuta av dessa perioder. I morgon är en annan dag och man vet aldrig vad den kan ha i bakfickan. Kanske magont, svårt att komma till ro och sova eller varför inte både och? Dessutom har kvällarna sakta men säkert börjat bli bättre och bättre med en mycket gladare liten tjej i vårt sällskap. Men som sagt, det här får jag väl äta upp att jag skrev… ;) Det är dock så skönt att nu för var dag som går känna att vi kan och förstår henne mer och mer. Skönt både för Vilma och för oss.

Bilden på lillan är alldeles färsk. Hon börjar växa till sig och väger nu drygt fyra och ett halvt kilo, varav hälften ser ut att sitta på kinderna! Erik säger att just kindgenen från mig måste vara väldigt stark. Den finns nu nedärvd på båda våra barn ;)

Hoppas ni alla har haft en skön helg – att ni nere i söder inte blåst bort och att ni uppe i norr inte snöat in. Här har det varit lite av varje - blåst, regn, snö och i dag, kors i taket, klarblå himmel med strålande sol och snorhalka. Under en promenad på morfars födelsedagskalas i dag gjorde jag en sån där vurpa i luften – en där man plötsligt ser båda sina fötter framför sig. Men jag var för en gångs skull snabb och övermästrade den pågående rumpvurpan med ett sträckt lår och ett halvvrickat lillfinger som resultat då jag räddade mig genom att förtvivlat flaxa efter vagnen som Erik drog. Genom att få grepp om den med lillfingret lyckades jag hålla mig kvar på benen. Shit, vad rädd man hinner bli.

Nu ska vi peppa Filip inför morgondagen. Klockan nio ska vi vara på dagis för miniinskolning... Det är med mycket blandade känslor vi ger oss in i den världen igen. Dock tror jag att bara han får vänja sig så tycker han nog att det blir jätteskoj. Tanken är att han ska vara där fem timmar om dan, tre dagar i veckan och jag tror att det i längden blir bra för alla. Han har ju varit hemma sedan dagen då Vilma föddes och verkligen fått vänja sig vid henne. Nu kommer han få leka av sig med kompisar samtidigt som jag får ge lillskruttan total uppmärksamhet de timmarna han är borta. Det kommer på något vis kännas skönt för mitt samvete – att Vilma också får lite lugn och ro. Och så kan man tokleka med Filip sen när han kommer hem och då inte behöva ha dåligt samvete för att man inte ägnar sig åt Vilma. Självklart måste man lära sig att vara ”delad” och ägna sig åt båda men jag tror jag kommer uppskatta att få ge allt till en åt gången några timmar i veckan. Det ska bli spännande att se hur det går och jag hoppas innerligt att Filip inte kommer vara ledsen över att vara tillbaka på dagis…