Ofattbart men underbart - 5 år!!!

För fem år sedan sov vi inte just nu. Nej då låg vi där, adrenalinkickade till max och stolta upp över öronen över det lilla mirakel som låg där mellan oss och luktade så ljuvligt som bara en nyfödd liten bebis kan göra. Filip, som då ännu inte hade något namn, var knappa åtta timmar gammal och vi ganska nyligen uppkomna till BB. Ögonblick man aldrig glömmer. Ögonblick som inte ens bleknar med åren. För det viktigaste, det minns man. Varje år när man vill leta fram de där minnena så behöver man inte gräva det minsta djupt för de finns där, precis under ytan. Redo att tas fram så snart man vill.

Något jag också minns tydligt är att vi var rätt själva på BB, inte många sängar var upptagna och den sköterska som jobbade kväll fixade och donade och flyttade sängar så vi fick en dubbelsäng att sova i alla tre. Glömmer aldrig hur hon avslutade kvällen med att till och med stoppa om Erik :)

Och i dag har denna underbara lilla varelse alltså fyllt FEM år! Det är helt ofattbart att vi har varit mamma och pappa så länge nu. Och underbart att vi är just Filips föräldrar. Pojken med det stora hjärtat. Så omtänksam och full av empati. Eftertänksam. Ganska oblyg. Nästan alltid glad. Ibland lite retlig mot lillasyster men det är nog bara sunt ;) Ivrig. Kramig. Nästan 20 kg tung och 116 cm lång. Har två lösa tänder (!) – ”Var?”, frågade vi förvånat tandläkaren häromveckan. ”I munnen”, svarade hon och visade att de två framtänderna i underkäken visst var rejält lösa!!! Och jag som minns som i går när de stack fram… Han är fortfarande lika intresserad av maskiner och bondgårdar. Älskar att rita och bygga med lego. För att inte tala om hur mycket han älskar att lyssna på musik, sjunga och dansa. Tycker mycket om att spela spel. Han skriver fler och fler ord och han läser mer och mer själv…

Och så är han nog lite småförälskad. Han har ett gott öga till tre tjejer på dagis men de senaste veckorna har ett namn nämnts väldigt ofta och han ler på ett nytt sätt när han pratar om henne. En dag förra veckan när jag kom för att hämta från dagis hittade jag honom först inte. En annan pojke visade att han gömt sig under en rutschkana och när jag kikade in möttes jag av en viftande Filip med darrande underläpp. Bredvid honom satt hon. Tjejen. På kvällen berättade han att hon under läsvilan viskat i hans öra och frågat om de två skulle leka efter. Och knappt har de börjat förrän MAMMA kommer och förstör. Man kan ju förstå att den där läppen darrade ;) Dock hade han tur eftersom lillasyster fortfarande sov och jag smet i väg och tog god tid på mig att väcka henne...

De är lika mycket älskade alla våra tre små stjärnor. Oändligt och evigt och utan konkurrens. Det finns så gott om plats för dem alla. Sen har var och en varsin del med speciell ”inriktning”. Filip, som vår förstfödde. Vår första pojke. Han kommer alltid omges av väldigt speciella minnen då han ju har varit den av dem som har fått ha oss helt för sig själv en tid. Och Vilma, vår flicka. Så speciell just för det. Där öppnade sig en helt ny värld. Att plötsligt ha en dotter också! Och så lille Alvin. Vår överraskning. Den bästa man kunnat tänka sig. Den ständiga glädjespridaren med det smittsamma leendet.

Men i dag är det Filips dag. Bara Filips, för det är han värd. Liten har blivit stor. Ofattbart och underbart. Att nu få dela sina dagar med ett stort barn är på sätt och vis ovant men samtidigt så naturligt. Det är verkligen så att man växer med uppgiften. Men hur stor och hur lång du än kommer bli så är du för evigt vår lille pojke. Älskar dig av hela mitt Filiphjärta ♥

SötFilip, kallade vi dig härhemma :) Här är du väldigt vaken och precis hemkommen från sjukhuset. Drygt två veckor gammal och fortfarande gul i ögonen efter din pepparkaksstart här i livet.

Pojken med de stooora ögonen...

...och det enorma snuttbehovet :) Den här underbara stilen med händerna om varandra är verkligen Filip som nyfödd. Så mysig...