Ömt

Äsch. Jag har blivit en sådan där typ som "går på Alvedon". Kom på det för ett tag sedan när jag stod uppflugen på pallen i tvättstugan och rotade i medicinlådan högt där uppe. Att där hänger jag en del. I alvedonpaketet. Har haft huvudvärk ovanligt mycket på sistone. Så för två veckor sedan fick jag plötsligt så himla ont i kroppen. Precis som när man håller på att få feber ni vet. Fast febern kom aldrig. Erik stannade hemma en dag från jobbet, sen på kvällen blev Alvin magsjuk och därefter vi så då hann ingen tänka på någon kroppsvärk mer. Den finns ju där ändå efter magsjuka.

Jag har dock känt att den finns kvar och nu i veckan har det blivit värre. Höger arm, hand, axel, rygg och nacke. Ja, kort sagt halva jag har rent ut sagt skitont emellanåt. En kväll högg det dessutom sådär läskigt i huvudet också. Även det på höger sida och då blir man ju lite skraj. Och så hugger det i bröstet - på höger sida - då och då. När jag så började känna även i vänster sida i går så ringde jag faktiskt till Vårdcentralen. Man kan ju inte låta bli att tänka otäcka, läskiga tankar också - att tänk så är det något farligt... Sköterskan jag hade turen att få prata med var himla gullig och tog sig verkligen tid. Efter lite utfrågning då hon bland annat fått veta att jag är en trebarnsmamma som aldrig är stilla eller vilar, sover på tok för lite med mina max sex timmar, aldrig motionerar aktivt och dessutom haft en november så fullproppad med tider än hit, än dit och så på det födelsedagar och kalas så tyckte hon jag var ganska lätt att ställa diagnos på. Typiska symtom på muskelinflammation sa hon och jag ska nu äta Voltaren i ett antal dagar och hoppas på att det hjälper. Hjälper det inte ska jag dit och träffa en doktor nästa vecka.

Det är ju bara så typiskt att åka på detta NU. I kväll när Alvin kom stapplande med sina små armar uppsträckta och jag lyfte upp honom var jag ganska snart tvungen att släppa ner honom igen då det gjorde för ont. Gaahhh, så frustrerande... det här är verkligen inte min grej. Jag som alltid är i farten. Kanske just det som är problemet dock, sa den snälla sköterskan och menade på att man i det här läget kan tänka kort-, eller långsiktigt. Kortsiktigt - äta tabletter och hoppas på det bästa. Långsiktigt - äta tabletter, börja promenera utan barnvagn några gånger i veckan (var man nu ska få in det?), samt försöka vila lite grann. Detta förstod hon var lättare sagt än gjort men ändå värt att ta ställning till så det här inte ska bli något återkommande.

Jag förstår ärligt talat inte riktigt hur det ska gå till bara. Och nu beklagar jag mig inte. Verkligen inte. Som jag sagt förut så älskar jag vår situation mer än någonsin, även om den såklart också innebär så gott som noll egentid och definitivt ingen vila. Och det är då frågan dyker upp hur i hela friden jag ska kunna få till någon vila för min kropp? Dagarna är ju helt fulla av fysiska saker. Man hjälper barn, lyfter barn, klär på, byter blöjor och leker. Man kör vagn, man passar tider. Man fixar mat, man torkar, diskar, sopar, tvättar. Man städar och plockar och man sitter definitivt inte still. Tro mig :) Och stilla ska såklart inte kroppen vara, det gäller bara att omprioritera det man gör tyckte hon. Hmm... en svår nöt att knäcka.

Bara nu alla små knölar och knutor jag känner överallt inte är något farligt utan en helt vanlig inflammation så är jag ändå glad. Glad i en 84-årings i stället för en 34-årings kropp som det känns just nu :) Tant Anna. Jag smakar på ordet och det känns inte riktigt jag. Sa jag förresten att vi alla har gått och blivit förkylda också? Nej, det här duger inte. Nu jäklar ska jag gå och knapra min tredje tablett för i dag och hoppas på underverk i natt...