När det inte blir som man tänkt sig – men bra ändå

Så – här kommer då fortsättningen på förra inlägget:

Något jag inte har berättat här är att våren inte blev riktigt som vi planerat.
Vi hade aldrig en tanke på att sätta Vilma på dagis redan i höstas. Hon var ju inte så gammal då och med en nyföding i huset ville vi absolut inte få henne att känna att hon blev bortlämnad. Och så ville jag verkligen ha henne hemma också. Det blev en helmysig höst med veckor där Filip var på dagis tre dagar i veckan, 9-14, och ledig de andra två. Erik som inte tog mer än en dryg veckas semster då han ju var pappaledig i somras var istället ledig de flesta fredagarna i höstas vilket var ren och skär lyx för en nybliven familj på fem.

Och så var planen nytt år – nya tider. Vi visste att Alvin skulle vara större, mer vaken och så småningom börja äta lite mat vilket alla är delar som såklart ger ännu mer för mig att göra. Vi satte Vilma i kö till dagis redan i april förra året, till och med tre månader innan man ”fick” men dagispersonalen tyckte det var lika bra så etta eller tvåa i kön var hon. Hösten gick, Vilma visade mer och mer intresse för dagis. Tog till och med av sig jackan ibland och ville gå in. Smög in i dockbrån när vi hämtade Filip och tittade så gott som varje dag leende tillbaka på den lilla tjej i hennes ålder som så ofta mötte oss med nyfikna blickar på Vilma när vi kom. ”Vimma dagis”, sa Vilma och vi svarade att ”snart ska du också få börja här!”

Vi njöt dagarna hemma och det kändes så rätt det vi hade tänkt, men – plötsligt var det december och vi insåg att vi ju faktiskt inte fått något skriftligt besked ännu. Planering av inskolning kändes högaktuellt samtidigt som vi började ana att det kanske inte skulle bli som vi tänkt. Och mycket riktigt, då vi en eftermiddag ringde fick vi höra att ”Nej, det är fullt och vi kommer inte ta in några nya barn alls i vår...”

Självklart klandrar vi inte dagis för detta, det kan ju inte de rå för. Både vi och Filip älskar stället och är ju så glada för att både Vilma och Alvin kommer få gå där så småningom. Det enda som var lite synd var bara att vi inte fått veta något. Det hade ju varit en enorm skillnad för mig att fått veta det tidigare under hösten och kunnat ladda för det. Nu fick vi i stället beskedet mitt i min halsfluss- och bihåleperiod, när krafterna började dala rejält och jag kände att det skulle bli perfekt med två barn på dagis tre dagar i veckan, 9-14, och så alla hemma de andra två dagarna. Detta skulle ju också gett en så mycket piggare mamma och dessutom lite mer egentid för mig och Alvin som man ju för allt i världen inte vill ”missa” denna underbara bebistid. Och så de där kanske två timmarna jag skulle fått de där tre dagarna att faktiskt bara vara för mig själv medan Alvin sov. Att då kunnat ha städat, fixat med kort, bloggat (!) eller helt enkelt bara VARIT för mig själv – tyst - en liten liten stund och samlat krafter.

Den dagen vi fick veta att Vilma alltså inte alls skulle få börja dagis nu i januari utan i stället först i augusti (vilket är en viss skillnad) var jag helt knäckt. Främst av en uppgiven trötthet som jag visste bara skulle bli större och större och större. Knäckt för Vilmas skull eftersom hon ju så tydligt visat intresse för dagis. Här är jag dock av åsikten att en liten tjej på två år såklart inte ”behöver” den stimulansen. Egentligen har hon ju det ännu bättre hemma när hon fortfarande är så liten och jag ändå är hemma. Samtidigt VET jag ju hur roligt hon skulle tycka att det var. Och så var jag knäckt för att Alvin aldrig kommer få den där egentiden med sin mamma som de andra fått.

Nu ser ju dagarna helt annorlunda ut mot vad de egentligen då skulle varit denna vintervår. Annorlunda mot vad de skulle varit men likadana och välbekanta som de var under hösten med skillnaden en mer vaken liten kille här hemma. Och jag är såklart inte knäckt mer. Det fick räcka med den där dagen i december för som sagt, tid att älta finns inte och vad skulle vi kunnat gjort annorlunda – ingenting.

Så det är bara att gilla läget och det gör jag. Åhh, vad jag gillar läget! Att faktiskt få ha förmånen att umgås på heltid med både sin lilla tjej och sin lilla bebis och en stor del av tiden även med den numera stora killen. Även om det innebär ett till ganska stor del jagande av tider så är jag övertygad om att det minsann fanns en mening med det här också. En av mina bättre egenskaper är nog faktiskt mitt positiva tänkande som jag säkert har stor nytta av nu. Sen ska jag inte sticka under stol med att den där concealern jag berättade att tomten så förutseende och snällt gav mig nog kommer behöva användas fliiitigt de närmaste månaderna :)

Nästa inlägg LOVAR jag blir ett med åtminstone en bild för sådana här långa med bara massa bubbel blir ju för ledsamt i längden... Sorry att jag tråkar ut men det här var jag bara tvungen att dokumentera för framtiden.