När orken tryter...

Äsch då, tråkbloggen fortsätter... Den här gången med ett nästan milslångt (och bildlöst – sorry igen!) inlägg som jag dock ber er som orkar och vill att faktiskt läsa för här får ni en förklaring till varför jag för vissa av er säkert ”har gått upp i rök” på sistone, något jag ogillar skarpt för jag vill ju så gärna höra av mig.

Och visst är det lika bra att gnälla av sig så man har det gjort sen, inte sant?! Skämt åsido så börjar hela jag tryta – i ork och kraft. Dock är jag en rätt okej skådespelare för jag håller skenet uppe, skrattar, leker, busar, fixar, donar MEN – det känns som att för varje dag blir jag svagare och tröttare. Det är en konstig situation för jag brukar aldrig vara sån och jag tycker inte om känslan. Inte alls faktiskt. Jag vill inte bara ”spela” pigg, jag vill vara det på riktigt, känna mig pigg och se pigg ut men det är svårt med den lilla sömn som nu ges...

Såhär ligger det till att sedan Alvin började sin vikthistoria när han var två och en halv månad tvingades vi ju bryta hans goda sovvanor. Innan dess sov han som en stock. Vaknade två-tre gånger på nätterna för att äta vilket ju är högst normalt för en liten filur i hans ålder. På förmiddagena kunde han sova upp till fem timmar i sträck och detta var inte lika bra då han ju var så tydligt slö och dessutom behövde äta tätare så – efter uppmaning från läkare började vi väcka honom för mat var tredje timme och sedan dess har han inte sovit bra på nätterna. Han är inte ledsen men han vaknar massa gånger och vill snutta. Ger man honom tutten blir han otröstlig och förtvivlad.

Nu är detta i sig inget problem för mig, Filip och Vilma var också väldigt snuttiga och de är i dag fullt normala ;), och hade inga problem att sluta amma strax efter året så det oroar mig inte. Det känns tvärtom skönt att slippa oroa sig för det. Sen finns såklart alternativet att gå upp och guppa och försöka söva om honom så men med två små till som den senaste tiden också ofta vaknat en eller ett par gånger per natt så har man faktiskt inte den orken. Nu tar Erik alltid Filip och Vilma medan jag koncenterar mig på lilleman på nätterna men jag kan lova att man tacksamt tar den sömn man får.

Hursom, strax innan jul började han vakna en gång i timmen, ibland två gånger till och med vilket ger ett antal upvaknanden för mig per natt (han har gjort så nästan varje natt sedan dess med endast ett par undantag). Han är inte vaken en lång stund men han vaknar ändå och jag likaså och det är inte alltid jag somnar om direkt igen. För några veckor sedan, på 5-månadersdagen, började vi ge gröt på kvällen, något vi minns fick syskonen att sova bättre men icke. Det är ingen skillnad alls och jag inser att det är detta som får mig tröttare och tröttare och tröttare för nu är ju verkligheten den att jag såklart inte kan gå och lägga mig när han sover på dagen.

För sen är det ju bara att stiga upp där runt kvart i sju när Erik åker. Fixa i ordning mig, göra frukost och äta den med Filip och Vilma, väcka Alvin (som då givetvis nästan alltid sover) och så klä på och göra de tre små i ordning. Sen ner och på med alla ytterkläder, ner med Alvin och Vilma i dubbelvagnen och så i väg till dagis för att vara där vid nio. Sen hem, och då har Vilma och jag lite lyxtid på tu man hand. Tid för fika, lek och lite hemmafix innan den är dags att börja laga lunchen tidigt så att Vilma sen ska hinna sova innan hämtning. Vi äter oftast vid kvart i tolv, sen går jag ut och väcker lilleman som sovit hela förmiddagen, vi går upp och lägger Vilma samtidigt som Alvin äter och sen vill man ju vara på topp och verkligen nyttja den knappa timme jag får ensam med honom innan det är dags att behöva väcka lilla V för att hinna klä på alla ytterkläder igen, stoppa barn i vagnen och gå bort till dagis och vara därifrån och ha hämtat senast klockan två. Pust.

Och SEN (det här tar visst aldrig slut!), sen vill jag ju lägga i ännu en växel och vara jättepigg och alert mot Filip som jag inte träffat på hela dagen. Här blir det nu också tokigt då Alvin hunnit somna igen och jag måste ta upp och väcka honom så han inte ska sova bort hela dagen vilket han annars gör och då sover han definitivt inte på natten sen. Han är ju egentligen jättepigg och blir numera alltid så ledsen då jag tvingas klä på honom efter att bara ha varit vaken en timme när vi ska gå och hämta på dagis.

Ja, sen är det mellanmålsdags och så lek och ibland bad innan Erik kommer hem, oftast strax efter fem och då är det någon som är lite trött. Då när man egentligen vill vara ÄNNU piggare. Kvällarna går i rasande fart eftersom det ganska snabbt är dags för kvällsmat. Runt åtta somnar Filip och Vilma och det är då Alvin, med all rätt, har dagens oftast piggaste stund och den uppmärksamhet han då söker från oss är han ju så väl värd. Sen är det lite olika hur dags han somnar men ofta är han vaken rätt länge vilket man tycker borde resultera i bättre nattsömn men hur det är vet ni ju nu!

Summan av allt detta är i alla fall ingen vuxen egentid för mig vilket börjar kännas lite stressande. Att aldrig hinna göra det där man aldrig får tid över till vilket till sist ger växande att-göra-högar som är det värsta jag vet och som jag nu börjar fundera över om jag någonsin kommer hinna ta itu med. Den här veckan har jag kommit på mig själv med att tänka på hur dagarna skulle sett ut om de blivit så som det var tänkt – med Vilma på dagis – och jag inser ju att det hade varit räddningen, lösningen, det naturliga i den här situationen. Nu vet jag ärligt talat inte hur jag ska orka för tänk sen när Alvin ska börja äta vanlig frukost framöver och när han snart ska få smakisar vid lunch... detta är ju ännu fler moment och då kommer jag inte hinna lägga Vilma överhuvudtaget de dagar Filip är på dagis vilket känns hemskt då hon så väl behöver den stunden vila.

Nej, nu får jag sluta gnälla! Jag lovade ju mig själv att inte älta och det är dagsformen som avgör hur jag ser på det här med dagis eller inte dagis. Innerst inne är jag så uppriktigt GLAD över att det blev såhär. Samtidigt ska jag ärligt erkänna att jag som mamma till tre också hade behövt ett par timmar i veckan att bara få vara men att nu inse att det inte kommer bli så förrän efter sommaren känns lite tungt i en kropp som är totalt utmattad både fysiskt och i huvudet.

Hursom, jag hoppas så att ingen av er tror att jag inte vill höra av mig eller träffas eller lämna spår på era bloggar men som det nu är finns helt enkelt vare sig tid eller ork. Bara viljan, men den räcker inte.

Som avslutning måste jag bara i vanlig ordning ”ljusa” upp inlägget en aning. Nu fick ni ta del av mina tankar – helt ärligt och avslöjande. Det blir en ensidig bild för ni som känner mig vet ju också hur mycket jag älskar det liv jag lever. Jag skulle inte för allt i världen vilja byta det mot något annat, för det som får mig att orka är just de små.

Deras tokigheter, Filips kloka funderingar, Vilmas alltmer utvecklade babblande, Alvins ljuva leenden som snudd på får snön att smälta och all kärlek de helt ovetandes ger – hela tiden. Hjärtan som egentligen är för stora för deras små kroppar som Filip som i dag erbjöd sig att hoppa av snowracern för att i stället hjälpa mig att putta vagnen på den oplogade gångvägen eller Vilma som i går vid lunch måste sett att jag var trött då hon flyttade sin stol närmare min, stack ner sin sked i min köttfärssås och sa ”Vimma mata mamma, mamma tlött. Såja lilla mamma.”

Så en lyckans ost är jag oavsett om jag är trött eller ej. Ser nu fram emot en långhelg då Erik är ledig i morgon – så skönt!