Så sjuk...

Det är en ynklig Anna som knapprar fram det här inlägget. Så här sjuk har jag nog faktiskt aldrig varit i hela mitt liv så vitt jag kan komma i håg. Lagom tajmat också när man precis har börjat jobba men se det styr man ju inte precis över själv, och en magsjuk kollega vill nog ingen ha bredvid sig.

I tisdags eftermiddag kom huvudvärken tätt följd av värk i kroppen och den där känslan av feber på intågande. På väg hem höll jag på att däcka totalt vilket jag sedan också gjorde i soffan. Natten var frossande och öm och helsjuk och jag trodde naivt att jag inte kunde vakna sjukare i alla fall men det kunde jag visst det för efter frukosten, då kom magsjukan from hell. Och den är inte borta än... Fjärde dagen i dag och jag försvinner snart känns det som.

Första dagen var den mest intensiva jag upplevt. Med feber dessutom vill man ju helst bara ligga stilla men jag var istället uppe och sprang typ en gång i kvarten. Fick inte ens behålla en klunk vatten. Läget lugnade sig först dagen efter men det helmatta tillståndet byttes frampå kvällen mot att jag kände mig riktigt dålig. Det visade sig att jag hade alla symtom på uttorkning vilket i och för sig kanske inte var så konstigt.

Jag tycker ju att jag dricker och dricker och dricker men man behöver säkert så mycket mer än vad man tror. I går var det i alla fall något bättre. Den envisa i mig som ibland gillar kontraster tog då mitt livs skönaste dusch. Bytte senaste dagarnas mysklädsel mot min blommiga mormorsklänning (mest för att den inte satt åt kring magen) och sen hjälpte tant Anna sin Erik med att storstäda huset rent från alla bacillusker. Städade toaletter och bäddade rent. Tvättade typ miljoner maskiner tvätt. Lekte med barnen och höll ett kanske något högt tempo för mitt tillstånd.

Upptäckte sen plötsligt när jag gick förbi en spegel att mina ögonvitor var lite gula. En stund senare började det sticka i armarna nästan som att de somnade och så kliade det något vansinnigt inuti händerna. Nästan som mitt gravidkli mot slutet. När jag så tittade på dem såg jag att huden i handflatorna höll på att spricka upp (!) och jag insåg att jag kanske inte var fullt så frisk som jag hade inbillat mig. I går kväll och i dag ligger jag här igen med lite snabbare hjärtslag än vanligt. Bakslaget kom med buller och bång och jag är så trött på det här. Jag som ALDRIG ligger ner och vilar. Knappt ens när jag är magsjuk, åtminstone inte längre än någon dag, det funkar ju inte med barn heller. Men den här gången har jag inte haft en chans att göra något annat. Huvudet har varit på en annan planet och benen bär mig helt enkelt inte och jag törs inte tänka på hur många kilon som rasat.

Tänk, vissa skulle göra vad som helst för att bli av med ett antal. Andra skulle gärna ta emot några extra. Det som tycks som lyxproblem för den ene är problem för den andre. Vad smidigt det skulle vara om man kunde ha lite byteshandel bara. Du vill bli av med fem och jag vill ha fyra. Det löser vi, tack så mycket - det är jämnt så! Typ :)

Nåväl, det kunde vara värre såklart men nu är jag matt. Så orkeslös att jag inte finner ord. Undrar just vad det här är för monsterbacill? Och hoppas bara jag inte smittade någon på jobbet i tisdags... Erica, vi som åt lunch ihop och allt... Mår du bra? Samtidigt har ingen annan blivit sjuk härhemma. Ja, skumt skumt.

Nu ska jag försöka peta i mig lite lunch i alla fall. Det blir Proviva och skorpa - i dag igen. Yippeee! Inte ensidigt alls faktiskt... Är det någon som har tips får ni gärna dela med er!