♥ Mammorna ♥

Det här inlägget är tillägnat några alldeles, alldeles speciella. Ni i rubriken och jag vet att ni vet vilka ni är!

Så var den till ända. Mitt livs andra mammaledighet. Som för ett och ett halvt år sedan kändes som utan ände. Evighetslång. När jag började jobba efter tiden hemma med Filip var jag så sorgsen över att det var över. Vad vi då inte visste var att Vilma redan fanns i min mage och när vi bara en vecka efter jobbstart fick veta detta så kändes allt med ens mycket lättare. Den här gången VET vi, och alla andra som ser mig, att det finns ännu ett litet knyte där i min mage (detta är dock inget vi kommer sätta i system efter varje mammaledighet). Mitt jobbinhopp den här gången blir av det kortare slaget, närmare bestämt sisådär en 10 veckor… Att säga att jag i kväll har jobbångest är fel. Det varken kan eller vill jag säga. Det ska faktiskt bli riktigt kul att komma tillbaka om än för en så kort tid och därmed hinna börja längta hem igen. Något jag visserligen redan gör bara jag tänker på att jag ska vara ifrån mina små gryn nu hela dagarna. Ur gravidsynpunkt är det nog också bara positivt då sitta på kontor på rumpan är mindre ansträngande än att vara hemma med två små.

Men ändå känns det en smula vemodigt. För även fast jag snart är hemma igen så är ju mammaledigheten för just lilla Vilma över. En period som är till ända och inte kommer tillbaka. En tid med underbara minnen och upplevelser som för alltid finns bevarat i en egen vrå i hjärtat. Vrån precis där bredvid den där jag bevarar minnena från tiden hemma med liten Filip.

Och så finns där en vrå till. En mycket speciell sådan. Den är fylld till bredden med glädje, värme och en hel massa kärlek. För allt vi delat och upplevt tillsammans, gett och tagit, skrattat och gråtit åt. För alla stunder vi tillbringat med varandra (och de timmarna är MÅNGA). För alla fikastunder. För alla promenader. För alla shoppingturer till stan. För alla framsteg vi sett varandras minsta göra. För varje ny tand, för första leendet, för första steget. En alldeles egen vrå för mammorna (och här gråter jag en liten skvätt för att jag redan saknar er så himla mycket :( ) Och så ler jag igen när jag tänker på insamlingsbössan jag såg i kassan på Ica sist vi var där. Bössan från Röda Korset där det med stora bokstäver stod ”Rädda Mammorna!”. Mammorna är ju vi och kanske skulle man starta en insamling till oss så att vi för alltid får vara hemma med varandra? ;) Mammorna är verkligen ett uttryck, för när vi ses och de stora barnen är med så händer det när de vill något att de ropar just det ordet på oss; ”Mammorna, kom!”

Jag hittade ett gammalt inlägg, ett jag skrev för drygt två år sedan under en hjärtevecka. Det handlade också om mammorna och den vänskap vi börjat hitta i varandra efter att då ha känt varann ett år. Redan då minns jag att man kände att det här var något särskilt men inte anade man vilka hjärtans fina vänner vi skulle komma att bli. De allra, allra bästa. När jag och min mamma åkte till Ullared tillsammans med mamma Sandra och hennes mamma för några veckor sedan skrattade våra mammor åt att jag och S ofta påbörjade ämnen utan att riktigt avsluta dem. Den andra fyllde liksom i slutet åt den första och så kunde vi börja avhandla nästa ämne. Det är då man inser att man setts en del och känner varandra utan och innan!

Ni betyder verkligen så ofantligt mycket för oss – ni mammor med familjer. Självklart hade båda mammaledigheterna varit fantastiska ändå. Det är ju sina egna barn man är hemma med. Men det vi har, det är något unikt. Vi har ju den senaste ledigheten setts flera gånger i veckan och det skapar nästan en sorts beroende. Så den extra guldkant som nu finns, den HADE inte funnits utan er.

Mamma Jenny – du otroligt snälla, omtänksamma och roliga. Som alltid har kloka ord att säga och som sprider ett lugn omkring dig där du är. Som för tre år sedan var den allra första av er jag pratade med i telefon och som då gjorde mig så glad. Som jag beundrar så för att du alltid är lika positiv och ALDRIG gnäller trots att du är så mycket mer själv med era barn än vi andra (för er som inte vet och känner mammorna så är mannen hennes lantbrukare och därmed INTE oansvarig – han har bara andra arbetstider än vad våra andras män har!)

Mamma Hanna – du fina, som alltid tänker på alla och vill så väl. Som är så enkel och rolig att umgås med och som har så svårt att inte berätta saker du inte tänkt berätta (och nu menar jag verkligen inte att du är en skvallris, tvärtom. Du har svårt att inte berätta på ett gulligt vis. Och det är ALDRIG saker om andra utan bara småsaker som du och din J tänkt vänta med att säga men som ofta ändå slinker ur din mun! Och en gång lyckades du ju faktiskt att hålla dig ända tills lille Samuel tittade ut. Det trodde vi aldrig ;) ) Denna egenskap är dock verkligen du och kanske är den tillsammans med alla dina andra goda sidor en av anledningarna till att jag tycker så mycket om dig!

Mamma Sandra – med hjärtat av guld. Också du så omtänksam och villig att hjälpa och fixa. Ibland skojar vi om att vi nog är själsfränder för vi tänker så ofta så lika. Vi vet dessutom alltid vad den andre tänker vilket är praktiskt på många sätt ;) Och så har vi exakt på pricken samma smak. I allt. Från inredning, till kläder, till smaker, till saker. Så kul att ha hittat någon med samma tankar när man är såhär gamla som vi är! Och vi blir ju dessutom släkt den dagen då våra minstingar gifter sig - med varandra :)

Ni har alla tre de egenskaper jag värdesätter allra högst och jag är så obeskrivligt tacksam och glad för att ni finns i vår värld. Självklart och tack och lov så kommer vi ju fortsätta finnas här för varandra även fast vi så småningom en efter en återgår till våra arbeten. Och det är då, den dag vi alla är tillbaka i vardagen, med dagislämningar och tider att passa och äkta småbarnsliv som jag en stressig tisdagsmorgon ska komma ihåg att leta fram minnen från den där lilla vrån. Minnen som får mig att le. Minnen som får mig att känna den där extra tacksamheten. Minnen som får hjärtat att smälta.

♥ Så puss på er – I love you mamas!!! ♥ (och nu snörvlar jag igen…)