Cravings

Jag ska aldrig mer småskratta när jag hör att en gravid kvinna plötsligt MÅSTE ha något. Ni vet, när hon tvingar mannen att åka till Statoil mitt i natten för att köpa chips eller choklad. Sådana historier har jag i mitt stilla sinne tänkt måste vara en smula överdrivna för inte har jag haft något särskilt sug under mina tidigare graviditeter. Visst har det ibland varit extra gott med något surt eller salt fast jag har inte trånat efter det.

Men den här gången. Den här gången är det annorlunda. Jag kan inte räkna hur många liter sur blodgrapejuice jag surplat i mig de senaste veckorna. Ni vill nog inte heller veta hur många påsar ”Jättesalt” jag knaprat i mig. Och då har jag inte stoppat en godis i munnen åt gången utan snarare fyra, fem… Ja, en hel påse kan ta slut under den relativt korta bilfärden från stan och hem. Och varifrån kom suget efter just den sortens salta godbitar? Jag har nog inte ätit dem sedan jag var liten men så såg jag den välbekanta påsen på Coop för ett tag sedan och efter det är jag fast.

Sen är det lite intressant att man är sugen på både salt och surt. Oftast hör man ju om antingen eller. Pratade på fikarasten idag med en gravid arbetskamrat som dock är likadan och är sugen på både och. Hon satt dessutom mitt framför mina ögon med värsta, stora, saftiga grapefrukten som jag hade kunnat betala dyra pengar för i det läget då vi var utan juice i morse och mitt sursug har accelererat under dagen :)

Vi började prata om just gravidbegär och jag kom då att minnas hur jag med Vilma i magen smygsniffade fönsterkitt. Erik höll den sommaren på att fixa garagefönstren och jag kunde ibland inte låta bli att göra mig ett ärende ut i garaget bara för att få insupa doften. Tanka bilen var också något jag gärna gjorde då eftersom bensindoften lockade.

Så lite konstig blir man nog ändå. Och jag ska som sagt aldrig mer skratta åt någon annans begär.