Vecka 26 – inte utan min pappersnäsduk

I morgon firar liten 26 hela veckor i magen och den börjar faktiskt kännas större nu. Både bebisen och magen. I början tyckte jag att magformen kändes annorlunda mot de tidigare gångerna, mer utbredd på nåt vis, men senaste veckorna har modell badboll mer och mer tagit form igen. Sen får vi se vad som händer framöver – än är lång tid kvar (hoppas vi).

Förra veckan blev allt plötsligt väldigt klart och tydligt för mig. Kan säkert tyckas konstigt men dels var vi ju paffa ett litet tag i början, dels har man redan två små att ta hand om på dagarna så det blir inte riktigt att man hinner känna efter så mycket. Det som plötsligt blev klart och tydligt var i alla fall att jag fick känslan av att börja lära känna den tredje lill* stjärnan. Tidigare har jag mest känt små försiktiga ”killningar” därinifrån. Som om en liten hand krafsar och kittlas. Det var först förra veckan som de riktiga sparkarna kom och jag tydligt började se mönstret lugnt-och-stilla-på-dagen-när-jag-rör-på-mig-vaken-och-sprattlig-på-kvällen-och-natten-när-jag-är-stilla. En intressant iakttagelse den här veckan är dock att litens rutiner har ändrats till att vara vaken och pigg när jag sitter på jobbet och i stället stilla nu på kvällen. Känns faktiskt väldigt mysigt att inte vara ”själv” på jobbet utan ha trevligt och sprattlande sällskap med sig hela tiden :)

Näsduken då? Jo, ett tydligt gravidsymtom har uppenbarat sig. Näsblod typ varje morgon. Och då inte lite grann när man snyter sig utan snarare rinnande floder. Första gången var en morgon förra veckan när jag precis lyft Vilma ur sängen. Kände att jag behövde snyta mig men eftersom jag varit tokallergisk nu ett tag så var det inte konstigt. Det var först när Filip kom in i rummet och med uppspärrade ögon utbrast ”B-L-O-D, mamma”, samtidigt som han pekade på min näsa som jag förstod. Doktor Filip sprang då genast in på sitt rum efter doktorsväskan och erbjöd mig ett ”klåster” (=plåster, för övrigt en av hans sötaste felsägningar av ord. Har inte hjärta att rätta honom).

Så nu känner jag nervöst med handen under näsan så snart något killar till. Vill ju inte gå runt som värsta skräckfilmstjejen på jobbet med blodspår på tröjan…

Vad beträffar mina många och tidvis onda sammandragningar så har de faktiskt lugnat ner sig rejält. Är så glad för det för de gjorde mig uppriktigt orolig där ett tag. Nu är de mer av normalt slag. Magen visade sig efter första mätningen häromveckan ligga mitt på normalkurvan vilket den gjort med Filip och Vilma där i början också. Sen har båda de andra dippat runt vecka 30 och jag har fått gå på massa extrakoller men den här gången känns det snarare som att magen tokväxer just nu. Det beror dock kanske inte bara på bebistillväxt utan också all juice som skvalpar runt därinne. Nåväl, vi får se nästa vecka när det är dags för ny mätning.

En liten rapport om magläget var det här! Nu ska jag fixa lite grann, kvällarna går så himla snabbt nu att det inte känns som man hinner något. Bara att vänja sig för ett tag – tills det är dags att återgå till vanliga hemmarutiner igen :)