Alla mina barn…

En ljuvlig nattning hade jag ikväll. Vi har sedan en tid tillbaka börjat lägga Filip och Vilma tillsammans i vår säng och så lyfter vi över dem till deras egna när de somnat. Detta för att ha en väl satt rutin när liten kommer ut till vår familj om några månader. Det vi kanske inte hade trott var att det skulle slå så väl ut som det gjort. De små tycker det är supermysigt och det händer ofta att de somnar hand i hand eller att Vilma har slängt upp ett ben över Filips mage när man tittar till dem. Det känns verkligen som att de tycker det är tryggt att somna bredvid varandra och för den som lägger är det ju dessutom hur mysigt som helst.

I dag var det min tur. Kvällens bok var Kråkes förskola och efter bokläsning vill Filip alltid att vi ska berätta en egenpåhittad saga. Så där låg jag mellan mina fina med en liten hand i vardera av mina händer. Precis då började liten i magen att sprattla mer än någonsin. Säkert slog den rentav ett par volter för magen rörde sig som i vågor en stund tills den lika snabbt som det börjat slutade. En bit ovanför naveln syntes plötsligt som en liten boll och när jag kände på den så var där något hårt och runt. Av lokaliseringen av sprattlet att döma så var det nog en liten rumpa i miniformat som hade hittat en perfekt ställning. Nu var det helt stilla i magen. Ända tills ett välbekant och taktfast tickande satte igång… ”tick – tick – tick”, och magen hoppade åter vid varje ”tick”. Någon hade nog varit så i farten att den fått hicka... Lillälsklingen! Mammahjärtat blev sådär extra varmt och svämmade nästan över för en stund då jag insåg att vi faktiskt var fyra som låg där i sängen. En mamma och hennes tre barn. TRE barn! Overkligt, ofattbart och så oerhört härligt. Vissa små stunder bevarar jag extra. Det här är en av dem.