Följetongen fortsätter…

Första jobbveckan gick snabbt. Och första helgen efter den gick såklart ännu snabbare.

Att komma tillbaka till arbetslivet har annars varit helt okej faktiskt. Liksom sist märker man att saker och rutiner man för länge sedan trodde var bortglömda, egentligen bara legat i träda ett slag för att dag för dag vakna till liv igen.

Alla på min enhet och andra jag känner och brukar prata med har varit så trevliga och snälla och bemött mig och min mage positivt vilket känns så skönt. Minst sagt. Var lite orolig där även fast jag var uppe en månad innan jobbstart och märkte lite av det redan då.

Men. Och det är så sorgligt att återigen skriva detta (om jag ens törs skriva det…) – sen har tyvärr även en hel drös av konstiga, plumpa och totalt okänsliga kommentarer haglat mot mig (och nu menar jag inte på jobbet). Utan från folk jag bara känner igen men vanligtvis inte brukar prata med. Plötsligt verkar de ha ett behov av att säga något lustigt och därmed kommentera mitt tillstånd:

- ”Väntar du barn igen? HERREGUD, vi höll på att SVIMMA när vi såg dig!”
- ”Men hur gammal är er minsta, har hon hunnit fylla ett? Jaså, ett och ett halvt – ja, men det ÄR tätt ändå.”
- ”Ojoj, ni KOMMER få det TUFFT!!! Tre så små, ja men man väljer ju själv hur man vill ha det.”
- ”Ska du befolka **** själv? Hahaha!”
- ”Någon dag ska jag berätta för dig hur barn blir till för det verkar ni ju inte veta!”
- "Törs man säga grattis, eller...?"

Tror ni någon av dessa kommentarer är lätta att svara på? Jag brukar vanligtvis inte stå mållös utan ha svar på tal ganska snabbt men på dessa har till och med jag tvekat för vad sjutton ska jag säga? De skulle likaväl kunna spänna ögonen i mig och fråga rakt ut om det här verkligen var planerat/om det var meningen, för det är ju precis det de vill veta. Och där står jag och känner mig nästan tvingad att förklara och försvara. Önskar jag hade modet att med samma ton som deras svara att det inte var planerat men att det VAR meningen. I själva verket står jag nog mest där, matt leende och ser lite tjock ut. Och försöker säga något neutralt och trevligt för att släta över.

Eller damen vi mötte i en affär i lördags, som först tittade på Filip och Vilma som jag höll i varsin hand, och därefter på min mage samtidigt som hon skakade på huvudet...

Det är så himla sorgligt hur människor beter sig. Jag kunde faktiskt aldrig tro att detta skulle hända på riktigt. Som ni vet hade jag mina aningar och en oro för det men i och med sista veckans hugg har det tyvärr börjat göra alltför ont. Så många snälla, däribland många av er som läser här, har peppat och sagt att jag inte ska bry mig utan nonchalera och jag har verkligen försökt och åtminstone oftast lyckats men nu har jag blivit attackerad med så mycket negativ energi på kort tid att jag känner mig alldeles nedstämd. Nedstämd och uppriktigt ledsen för jag kan inte riktigt förstå vad som är så himla konstigt i mångas ögon eller varför de bara MÅSTE hinta om vad de tycker rakt ut. Tycka får man så gärna, men ibland gör man det bäst i det tysta. Av respekt och kanske en smula omtanke?!

Två gånger tidigare har jag gått runt med mage och varit så STOLT över det och över den. Den här gången har jag precis samma känsla när jag är bland människor jag tycker om (och det är också de som beter sig precis som de tidigare gångerna mot mig). I många andra lägen (och då nämner jag inte alla här) känner jag nästan att jag vill gömma mig och skydda liten därinne för att slippa höra allt konstigt prat. Jag vill ju inget annat än att bara ägna tankar på allt det roliga och positiva. Att njuta av mitt tillstånd och av de mer och mer tydliga hälsningarna från liten därinne. Och det är klart att jag gör det också – njuter. Men tyvärr börjar jag inse att jag inte kommer få ägna mig åt enbart den känslan den här gången. Den kommer, sorgligt nog, fortsätta skuggas av de som inte kan låta bli att göra sig roliga. De som vräker ur sig det mest klumpiga. Eller de som inte ens låtsas se det uppenbara. Det uppenbara som väl ändå är rätt naturligt för någon i min ålder.

Ja, följetongen fortsätter och verkar tyvärr så göra. Att jag återigen väljer skriva om det är för att jag brukar skriva om det som är aktuellt i livet och det är detta i allra högsta grad nu. Kan ju inte bara tralla på och se förbi verkligheten.

Till sist plankar jag en mening som var den sista i en artikel som några arbetskamrater till mig skickade hem för ett tag sedan. En artikel från DN där en trillingmamma skrev om samma fenomen som jag upplever med skillnaden att hon då fick tre på en gång. Många var kommentarerna hon fått. Artikeln hade hög igenkänningsfaktor och var raktigenom klockren, slutfrasen likaså;

”Och så finns det de som säger grattis också.”