Bord nummer 9

Detta bord på Kulturhusets Superloppis har i dag rensat både vårt uteförråd, vår bastu och våra själar. Och dessutom gett ett överraskande trevligt klirr i kassan. Aldrig hade vi kunnat drömma om att så många skulle vilja ha vårt ”skräp”! Vi hade ett mål där vi bestämde vara nöjda vid 1 000 kronor och toknöjda vid 1 500. Gissa då hur chockade och toktoktoknöjda vi är med de 3 200 vi hade med oss hem?!

Kanske var det kombinationen av typ bästa bordet på hela loppisen, första bordet på höger sida där man kom in (vi fick först inget bord när vi ringde i veckan men så hade vi turen att få ett återbudsbord i går, ett i mitten av lokalen men ändock ett bord. På kvällen ringde hon vi hade bokat hos och sa att på grund av omflyttningar fick vi försöka stå ut med ett av de bättre borden i stället… Lyckliga blev vi!), och det faktum att vi jämfört med många många andra hade någon liten form av ordning i röran. Var noga med att plocka, vika och sortera allteftersom saker såldes och inte ha det för trångt på bordet. Hade också prismärkt prydligt och ordentligt och gjort små skyltar. Typiskt mig som inte klarar av att inte ha koll och ordning :) Och kanske, kanske att det faktiskt lönade sig en smula extra idag… Våra favoritköpare var riktigt gamla tanter – så söta och trevliga, småbarnsmammor – likasinnade som oss, dessutom tacksamma och nöjda för vad de hittade och så invandrare – trevliga, glada, skämtsamma och prutande på ett snällt sätt. Mitt bland alla dessa möten med härligt och glatt folk stötte vi såklart på några buttergökar och tråkprutare men de glömmer vi för de var en sådan minoritet. Kanske var också lönehelg en bidragande faktor till folks goda humör och köpkraft. Ni ska tro vi hade laddat med en hel massa olika avfärdanden och retligt trevliga nekanden till prutningar och så behövde vi inte ta till dem mer än någon enstaka gång.

Summa summarum så sålde utan tvekan barnkläder och andra barnartiklar såsom babygym, sängmobil med musik (för övrigt vårt sämsta köp någonsin. Filip blev så rädd för de spelande kossorna att han grät och Vilma så nyfiken på dem att hon inte kunde somna) allra bäst. Även lampor och större grejer; en gammal dator, en helfigurspegel, mattor, en gammal ful resväska och otippat nog – små pryttlar – väldigt bra. Svårare var det med böcker, filmer, tidningar, krukor och vaser.

Det här var en superrolig erfarenhet och jag måste erkänna vi fick blodad tand (jag var också nära att få en smord tand i morse då jag i den tidiga timmen hade på Filips mjukgörande kräm i stället för tandkräm på tandborsten).

Helt ofattbart var ju allt vi sålde saker som vi valt bort och som kunde fortsatt stå och samla damm och ta plats här hemma. Nu gladde vi istället andra med dem, tjänade en rejäl hacka själva och fick dessutom en del över som vi skänkte på hemvägen. Det är nästan så jag längtar till nästa års rensning då vi helt klart kommer rensa med ny loppis i tankarna och med större glädje än tidigare. Och visst är det häftigt att människor är så olika och har så olika smak? Häftigt och härligt och fantastiskt roligt att kunna glädja varandra!