Så liten…

… men redan så självklar. Sex dagar gammal i eftermiddag och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Vartenda litet drag är redan så inpräntat i mig. Det pyttelilla ansiktet. Den spetsiga hakan. De vita hårfjunen på kinderna som gör honom sådär mjuk och len att man inte kan sluta gosa. Den välbekanta och från syskonen ärvda lilla uppnäsan. De mörka hårstråna som täcker huvudet. Pannan som ofta rynkas i en hel rad veck. Minimunnen som skickar iväg änglaleende på änglaleende. Ibland följt av ett brak där bak. Ibland av ett belåtet litet gnyende. Alltid i kombination med fladdrande ögonlock – i gränslandet mellan sovande och vaken. Och ögonen. Mörkt, mörkt blå och intensivt betraktande de korta stunder på dagen då de är öppna.

Alvin är ljuvlig och jag är åter fångad. Mammahjärtat går på högvarv och slår nu tre extra slag. Ett för Filip, ett för Vilma och ett för lille Alvin. Tänk att man har plats för så många. Tänk att få ha alla dessa tre att älska. Och tänk vilken tur att det var just denna lilla goding som bodde i min mage.

Och bilderna ja. Om ni undrar varför de ser ut att vara tagna med en stenålderskamera. Vi är galet arga kan jag lova. Köpte en ny kamera bara dagar innan lillen föddes och tror ni inte det är fel på den… grrr. Hade bara flyttat över bilder en gång innan vi for till sjukhuset och förvånades då över hur olika kvalitet de hade. Några knivskarpa, några hur bra som helst men tyvärr alltför många gryniga, korniga och oskarpa med konstiga färger. Och så köpte vi den just nu för att gardera oss eftersom den gamla på grund av åldersskäl börjat ge sig mer och mer. Troligtvis hade den klarat första veckans intensiva fotande bra mycket bättre… Så nu ska här klagas. Tyvärr hjälper ju inte det men jag hoppas de ger oss en ny direkt så vi inte ska behöva dras med ett måndagsexemplar framöver. Det otroligt trista är ju bara att dessa första bilder kommer förbli som de är.