Klockan 09.30 i morgon…

…har vi fått tid på förlossningen för bedömning. Gulp. Känslan ikväll är mycket märklig och svår att beskriva. Antingen sitter vi härhemma i morgon kväll. Med popcornskålen på min mage, ännu en dag längre gångna. Eller så upplever vi just då en av våra livs tredje största dagar. Och när man beskriver det så är det inte så konstigt att känslan ikväll är svår att beskriva.

Natten i natt var ett elände. Vaknade efter tre timmars sömn och sen höll kliandet, mitt numera uttjatade ämne, mig vaken ända fram till morgontimmarna. Till och med i öronen kliade det. Från stranden ringde jag sen vår barnmorska och sa som det var. Att jag aldrig hade trott jag skulle behöva ringa det samtalet och erkänna mig uppgiven. Jag som är så envis. Men nu är det bra nära outhärdligt. Hon ringde sen vidare till specialistmödravården och hade där fått prata med en läkare som tyckte vi skulle komma in i morgon för en bedömning av hur vi ska göra. Och det är ju bara just en bedömning och absolut inte en tid för igångsättning. Ändå flyger tankarna iväg… tänk om vi faktiskt äntligen får veta vem det är som så länge vuxit och bott i mig? Men det tror jag innerst inne inte. Troligast är att vi blir hemskickade med bedömningen att förlossningen inte ens är i närheten av att ha startat. Och med risken att jag blir tokig av allt kli.

En eloge förresten till er som fortfarande kikar in här och läser. Sista veckorna har det verkligen bara varit en gravid-, och gnällblogg men jag lovar att bättring kommer. Kanske att ni snart möts av en liten nyföding på bild i stället!