En eftermiddag på förlossningen

…men ingen bebis för det. Dagarna har två sidor nu. Dels är det fantastiskt skönt och lyxigt att få vara lediga tillsammans så här mycket och kunna hitta på en massa skoj blandat med fix härhemma. Dels börjar kliandet bli ett rent helvete rent ut sagt. Det kliar så gott som hela tiden, nu på hela kroppen, förutom precis stunden efter att jag duschat men där kan jag ju inte tillbringa hela dagarna. När jag hade det med Filip så minns jag att jag knappt kunde med att klaga. Lite kli liksom, värre saker finns ju. Och det gör det såklart också, fast tänk er att det kryper i hela kroppen. Konstant. Under huden. Och så får man tygla sig för att inte ge efter och börja klia för gör man det blir det än värre. Men hur lätt är det att inte ”komma åt” händerna t.ex.? Värst är nästan när jag vaknar på natten. Min nya taktik är att så snabbt jag kan tassa upp på toa utan att knappt öppna ögonen och sen slänga mig tillbaka ner i sängen och blunda hårt för att liksom inte ens låtsa om att jag egentligen är vaken. Stöter jag då i ett ben i sängkanten kan det vara kört, och jag börjar klia, och klia, och klia…

Något som har hängt ihop med de senaste dagarnas ihärdiga kliande är en alltmer stillsam bebis. I fredags kväll, efter en väldigt lugn bebisdag, höll jag på en bra stund innan jag fick en buff tillbaka. Den här lill* har annars varit ganska livlig i magen hela tiden så kontrasterna är stora. I går vid lunch hade jag ännu inte känt den alls så då ringde jag in till förlossningen, mest för att höra om detta brukar ha ett samband. Barnmorskan som svarade var ganska trevlig – men stressad, och det kan jag visserligen förstå. Hon lyssnade med ett halvt öra samtidigt som hon två gånger avbröt mig och pratade med någon annan vid sidan av. Kliandet tog hon ingen notis om alls utan det var den stillsamma bebisen hon koncentrerade sig på, vilket såklart också var det viktigaste. ”Ja, du kan ju försöka en stund till. Drick några glas kallt och försök buffa på magen och får du inget gehör så måste ni ju komma in. Men bara så du vet så är det jättemycket här.” Jag frågade då hur jag skulle göra om jag fick typ en buff men inget mer tillbaka, skulle vi inte komma då? "Nej, då kan du ju ringa tillbaka så vi vet att ni inte kommer", blev svaret.

Så jag drack ännu mer vatten och saft. Buffade så mycket jag vågade och till slut kände jag en liten hand och en liten rumpa röra sig därinne. Men sen var det lugnt igen. Efter en stunds velande ringde jag tillbaka och hoppades få prata med en annan barnmorska den här gången vilket jag också fick. Hon var en helt annan typ kan man säga. Visste genast vem jag var, frågade om jag känt någon rörelse därinne och svarade när jag sa att jag hade det att vi GIVETVIS skulle komma in för kontroll ändå. ”Det har inte med saken att göra att vi har mycket här. Självklart ska man komma in när man känner minskade fosterrörelser, så kom så snart ni kan”. Vilken skillnad på personer och så skönt att nummer två var så noggrann…

CTG-kurvan såg tack och lov bra ut. För gissa vem som vaknade till så fort jag satte mig i stolen?! Märkligt fenomen det där, precis samma som när man ska till doktorn ibland och plötsligt känner sig frisk. I det här fallet var det dock bara positivt. Bebisen rörde sig några gånger. Jag hade några sammandragningar som den reagerade fint på som den skulle och när mätningen var klar kunde vi åka iväg och fika den timme vi fick vänta på att träffa en läkare. Hon gjorde ett ultraljud där hon mätte vår lill* skatt, kontrollerade moderkakan och mängden fostervatten. Allt såg bra ut. Bebisen, som inte verkar vara av jättemodell, mådde väl därinne och vi kunde andas ut. Beträffande kliandet så ska jag tillbaka för ny provtagning på onsdag. Förhöjd nivå av gallsyra påverkar främst mamman vilket ju också känns skönt att veta. Det ska gå långt innan bebisen berörs av det fick vi veta.

Lättade och om möjligt ännu mer förväntansfulla åkte vi sen och hämtade Filip och Vilma hos mormor och morfar. Med pirrande hjärta och en förbaskat kliande kropp. Tur man vet att det försvinner så småningom i alla fall. Nu MÅSTE jag ta en dusch innan lekparken väntar. Att ens tänka på kliet hade just nu samma effekt som att just börja klia…