Gravidtid

Det är ju helt otroligt att jag den här gången fått tid till och med till att reflektera över tiden som varit i bra nära nio månader nu. Gravidtiden. Den tredje i mitt liv. Och med stor säkerhet den sista. Något som klarnat ju längre tiden gått är att den här tredje ju VAR meningen. Med Vilma i magen kan jag inte säga att jag kände mig ”klar”. Inte heller att jag inte var det men ofta tänkte jag att det nog inte var sista gången. Och bara dagar innan vi fick veta att liten som ännu bor i magen faktiskt fanns där så sa Erik när han bar ut gåstolen, att det nog inte var sista gången den användes. Och det skulle vi ju snart få erfara att det inte heller var…

Första tiden var dock både omtumlande och aningens chockartad för inte trodde vi att det skulle bli riktigt så tätt. Med facit i hand och många månader bakom oss att ha vant oss vid tanken skulle vi dock inte vilja ha det annorlunda nu. Det är klart att det var såhär det skulle bli. Nu. Innan har man alltid sneglat på familjer på fyra och tänkt ”precis som vi”. Nu går blickarna i stället åt familjer på fem och vi tänker att det är ju DET som är vi!

Synd är att jag faktiskt inte riktigt minns hur jag mådde där de första veckorna. Trött och illamående var jag men jag kan inte komma ihåg i vilken grad. När det började bli bättre och vi dessutom landat i situationen och såg den som en naturlig del i vår vardag, det var då vi ganska oväntat började möta omgivningens många märkliga reaktioner och plötsliga rätt att tycka till om oss. Detta är fortfarande för mig helt oförståeligt och sorgligt och kommer nog så alltid att vara. Aldrig kommer jag glömma den turbulenta månad då magen började synas och man med ens var som en måltavla för folks putslustiga och ibland rent elaka kommentarer. Det förstörde många dagar för oss för även om vi såklart inte behövde ta åt oss så är det klart man innerst inne gör det. Särskilt med tanke på att vi just landat i situationen och var så glada för det. Nu när jag tänker tillbaka på det försöker jag istället se det som en erfarenhet man ändå fick ut något vettigt av. Hur man INTE ska bete sig och också hur viktigt det är att tänka steget längre ibland innan man öppnar munnen...

Sen följde en harmonisk gravidtid. Jag började jobba när tillståndet var som bäst och så varade det några veckor tills plötsligt en massa symtom, lika de jag hade innan Vilma föddes, började dyka upp. Och sen har det egentligen gått upp och ner sedan dess, men - bebisen ÄR fortfarande hemlighetsfull och håller på sin entré!

Speciellt är också uppmärksamheten man får som gravid. Jag har inget som helst behov av att vara i centrum varken i vanliga fall eller nu men med en badboll under tröjan blir man automatiskt uppmärksammad på ett sätt man säkerligen aldrig får uppleva annars. Att sprida lite glädje bara genom att vara. Och nu menar jag att människor man normalt sett inte skulle pratat med börjar prata med en, kanske drar en anekdot eller två om egna erfarenheter eller helt enkelt bara nyfiket frågar vilket barn i ordningen det är eller när det är dags. Eller också bara en ögonkontakt följt av ett leende från någon okänd på stan. Och jag vet att jag är precis likadan. Jag tittar på gravidmagar jag möter och jag blir lycklig av det - och ler. Få saker har väl så mycket glädje och sprider så mycket liv kring sig som en rund mage innehållandes ett underverk?

Och det bästa av allt. Jag har den här gången fått vara hemma en tid - ledig, fixandes och vilandes och jag känner mig redo. Helt och fullt. I tanken är jag redan trebarnsmamma och jag längtar så oerhört efter vårt lill* mirakel som just nu utför intensiv akrobatik på litet utrymme i magen på mig - aj :) Vad jag tyvärr känner mig allt annat än redo för är det som ofrånkomligt måste ske innan vi får möta liten. Gulp. Jag väljer att inte skriva mer om det förrän efteråt men ni som känner mig vet ju vår historia och våra Auroraturer och därmed också mina tankar inför det som väntar bakom knuten.

På tal om det ämnet är det nog bäst jag går och lägger mig nu. Man vet ju aldrig vad som sker så här dagarna före... eller NÄR det sker!