Lite ynklig

Farbror Anna här, för ja. Det är ungefär precis så jag låter när jag hostar. Och hostar det gör jag mest hela tiden. Särskilt nu på kvällen, natten och morgontimmarna. Ungefär samma tider som febern åter stiger upp över 39. Helt extremt detta. Nu är det en vecka sedan det började och jag har fortfarande feber. Lika hög dessutom. I morse vaknade jag med närmare 40 igen och det är inte utan att man börjar känna sig lite matt och ynklig nu. Förutom den envisa febern och värken i kroppen som stundtals är bedövande så dunkelidunkar huvudet som en rockkonsert. Den där tröga andningen har kommit varje kväll och i går blev den faktiskt riktigt jobbig, på gränsen till läskig. Kändes som att jag andades bara en bit ner i halsen och att det sen var stopp. Så i morse ringde jag vårdcentralen och fick komma bums.

En dansk babushka med stram knut i nacken, en gammeldags halvlång läkarrock och Kajsa Anka-klackskor ropade så upp mitt namn en halvtimme försent och jag tackade högre makter att Erik, som varit snäll och jobbat hemifrån på morgonen för att kunna skjutsa mig, nu sällskapade mig på vårdcentralen. Erik är nämligen den enda personen i vår familj som förstår danska. Jag är totalt danskdöv, eller vad man ska kalla det. Det stör mig lite måste jag erkänna men i mina öron låter det mest som en enda gröt. Och denna medelålders dam var inte bara dansk, hon var jättedansk. Pratade fort och bullrigt, skrattade så det dånade emellanåt och jag skrattade med, lite försent sådär som det blir när man egentligen inte fattar något :)

Hihi, ja hon var verkligen en speciell dam som sa så många tokigheter att vi inte lär glömma henne i första taget.  Men hon kollade också upp mig ordentligt och det var ju faktiskt huvudsaken. Så nu sitter jag här med lunginflammation och en veckas sjukskrivning. Ordinerad vila, dryck, antibiotika och skitstark hostmedicin med morfin som har ett namn som påminner om Kurrekurreduttön och som hade hallucinationer och svullnad i ansiktet som vanliga biverkningar. Det känns ju tryggt. Jag kan säga att jag bara har smuttat på den än så länge för att se så att jag verkligen tål den...

Har jag otur får jag dras med febern ytterligare några dagar tills infektionen börjar släppa. Tre till fyra dagar brukar det visst ta men vad är väl det när man nu har dragits med feber i åtta. Och nu känns det ändå som att det ska gå åt rätt håll och jag längtar SÅ efter att vakna feberfri och sval i stället för dåsig, vimsig och het som en kamin.

I morgon hoppas jag orka kika in här med något annat än en tråkuppdatering! Nu - natti natt från mig!