Mykoplasma och magsjuka – en mardröm…

Ja, var ska jag börja tro? Kanske där jag slutade sist. För jag är ledsen, det här ÄR en sjukblogg för tillfället. Livet kretsar liksom inte kring så mycket annat just nu :/

Allra först måste jag bara flika in ett TACK till alla fina som hört av sig på en massa olika sätt. Vilka underbaringar vi omger oss med – mer om er en annan dag ;)

Jag blev ju sämre där dagen efter besöket på vårdcentralen. Hade en liten tillfällig topp på torsdagskvällen när jag fick ett trevligt telefonsamtal från en kär vän men sen gick det totalt utför. Natten mot fredagen är en blandning mellan lucka och skräckupplevelse. Extremt hostig och yr, så himla ont ont ont överallt och jag vaknade av att jag drömde att jag dog. Hemskt, men så var det. Innan dess hade jag vimsat och väckt Erik och sagt att badrummet pratade till mig… Hög av feber skulle man nog kunna säga då den visade på nära nog 41 grader när jag vaknade. Erik fick hjälpa mig upp och jag hängde som en gammal (hostande) gumma på honom. Sen ringde han vårdcentralen och vi fick komma dit och den här gången blev det snabba ryck då jag hade sådana besvär att andas. Min vilopuls var så hög att jag inte ens törs nämna siffran men den var en bra bit över tresiffrig kan jag avslöja. Dessutom dålig syresättning och klen utandning. Jag var nu tacksam över att vi åter fick träffa den danska babushkan som ju snabbt såg min försämring sedan tidigare i veckan, och hon såg till att jag fick inhalera ventolin ett par tillfällen vilket gav en snabb förbättring av andningen. En sådan lättnad även om den bara var tillfällig. Därefter nya provtagningar och konstaterandet att jag har en mykoplasmainfektion i kroppen. Så himla surt. En lömsk, dum och svårfångad bakterie som alltså den första antibiotikan jag fått inte bitit på. Det är också denna sjukdom som har utvecklat lunginflammationen vilken hade försämrats sedan jag var där tre dagar tidigare.

Efter ännu en förmiddag på vårdcentralen och efter att den danska babushkan konsulterat läkare på Infektion fick vi så åka hem med ny antibiotika och en inhalator och det hela kändes som på film. Jag som aldrig brukar bli så jättedålig utan snarare envis som en get när jag är sjuk och så hade jag precis hört läkaren säga att ”det är på allvar nu”. Mycket märkligt.

Och febern den har stadigt legat kvar på sina 39-40 grader. I lördags var det elfte dagen och jag trodde nog inte att man kunde ha så extremt hög feber så länge. Men det kan man alltså. Även om man vimsar till det en smula ibland :) I går hände det dock. Jag vakande med UNDER 39 grader – för första dagen på nästan två veckor och även fast jag har varit mer och mer kroppsligt sliten för varje dag kändes det ändå som ett gott tecken på att nya medicinen kanske ändå faktiskt biter! Även i dag vakande jag glad med ”bara” 38,5 och jag inser att det låter galet (jag har helt klart ruckat på mina febergränser), men det går ju ändå åt rätt håll.

Ja, och sedan hostan from hell som jag till och med lyckades skrämma mig själv med häromdagen. Jag har fått stanna och vila halvvägs i trappan eftersom jag inte orkar gå hela upp och tokandfådd stod jag bara helt still några sekunder när jag väl bestigit denna trappa och stod där i klädkammaren för att hämta en tröja. Det var då jag hörde att det var någon mer därinne. Gissa min reaktion? Snabb är bara förnamnet och jag for runt som värsta actionhjälten (vilken jag dock inte såg ut som, tro mig…), fullt övertygad om att någon skulle vara där. Och det var då, när jag höll andan, som jag hörde att det ju var jag själv som lät. Ett pipande, rosslande, märkligt ljud från bröstet ekade i tystnaden och jag suckade tungt, tog min tröja och gick och la mig igen.

Man kan ju tycka att det räcker här men tyvärr gör det inte det… Natten efter mitt andra besök på vårdcentralen vaknar vi av att stackars lilla Vilma tokkräks över heeela vår säng. Igen. Och igen. Och igen. Först trodde vi att vi drömde. Sedan visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta och ska jag vara ärlig var vi nog mest nära gråten för det här fick ju bara inte vara sant… Men det var det såklart. Magsjuka. Upp och duscha, trösta, tvätta och bädda för att en timme senare somna oroligt och strax vakna av samma procedur igen. Och sen 39 graders feber igen på morgonen, nu med den extra kryddan av oro för magsjuka av alla sjukdomar. En förkylning hade känts schysstare måste jag säga…

Läget var dock lugnt, Vilma glad och pigg hela dagen men så i går natt kräktes hon igen. Och i morse vaknade Erik och kände sig skum. Så i dag har fyra av fem i familjen alltså varit hemma och i stället för vilodag blev det fullproppat med Alvedon och ombytta roller som gällde. Plötsligt var jag uppe och det är konstigt vad pigg man kan göra sig när man måste. Nu i kväll är vi mest oroliga för vad det är som Erik har åkt på. Det känns ju inte riktigt som magsjuka så frågan är om det är mykoplasman som bitit tag i honom också. Då vet jag ärligt talat inte vad vi gör. Om det nu ska vara så så hade det varit fint om åtminstone jag hade hunnit bli frisk först men efter vad vi har förstått så lär det dröja ännu ett par dagar.

Stackars Erik som varit en sådan hjälte i två veckor nu och stackars små barn om BÅDE mamma och pappa ska vara sjuka. Det vi håller våra tummar för nu är att magsjukan är puts väck och att Erik bara har fått en snabb, tillfällig bacill… Snälla, håll en tumme med oss!