En sorgens dag

I går upplevde vi en av de värsta dagarna i våra liv. En dag som var så sorglig att orden man försöker återge den med känns fnuttiga. Det går inte att beskriva känslan men jag gör ett försök, på mitt sätt.

De lila syrénerna i de soldränkta fönstren spred sin ljuvliga doft över oss där vi satt i kyrkbänken med skrynkliga pappersnäsdukar i knutna händer. Den ljusa vackra byggnaden var fylld med svartklädda och sorgsna människor, alltför många av dem ganska unga. På första bänkraden satt en ung kvinna med bleka kinder gömda bakom sitt långa blondlockiga hårsvall. På hennes ena sida satt en liten blondlockig pojke i svart skjorta, sex och ett halvt år gammal. I hennes knä en ännu mindre blondlockig pojke även han i svart skjorta. Han fyllde två år i tisdags. Längst fram i kyrkan stod en ljus kista dränkt i blommor i himmelens alla färger. Framför den ett stort hjärta av röda rosor. På kistan låg mitt bland alla blommor några teckningar.

Jag skulle så gärna vilja säga att det här är ett utdrag ur en bok jag läst. En påhittad historia. Men tyvärr är den sann. Alltför sann och alltför sorglig. Vi var många i går som inte riktigt klarade av det. När orgeln spelade och det var dags att ta farväl blev plötsligt den minste pojken jätteledsen och började springa nerför kyrkgången skrikandes ”Det är färdigt nu, det är färdigt”. Kanske blev han bara rädd för orgeln. Kanske förstod han att något var mycket fel. Hur det än var blev det så symboliskt och jag tror ingen i kyrkan klarade att hålla tårarna borta.

Stunden i kyrkan var trots allt vacker och jag skulle vilja säga att den var ljus, men nej. Jag kan faktiskt inte se det minsta ljus i det som hänt. När en gammal människa dör så är det alltid sorgligt. Ibland kan man dock tänka att personen ju ändå fick leva ett långt och innehållsrikt liv. Det här är så oerhört sorgligt men också tragiskt. När man är 34 år. Har skaffat sig en utbildning, har ett bra jobb, har fått två barn, köpt hus som precis är färdigrenoverat, har planer på bröllop och kanske så småningom ett nybyggt hus – ja, då har livet precis börjat och så mycket ligger framför en.

”Här skiljs våra vägar i livet
Men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det visst skrivet
Tillsammans för alltid ändå
När natten så stilla sig sänker
Finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärnan som blänker
Så stark är min kärlek till dig”

Dessa ord sjöng en ung tjej i kyrkan och orden talar för sig själva… Min vän V hade bestämt precis hur allt skulle vara under begravningen och jag beundrar henne för det. Vilken styrka hon har. Ingen skulle någonsin behöva gå igenom det hon och de två små gör nu och har gjort under det senaste året. Året som egentligen skulle ha varit ett av de allra lyckligaste, med bröllopsplanering och bröllop denna månad. Det blev i stället året som trasade sönder allt på grund av en idiotisk och skoningslös sjukdom som till slut gjorde det till det sorgligaste för dem.

I lokalen där minnesstunden hölls hade V placerat förstorade bilder på F, F och barnen, hela familjen, bilden som var i tidningen då minstingen föddes för två år sedan och glada semesterkort. Alla inramade i tjocka, svarta ramar och inbäddade bland tända ljus. Nedanför vart och ett av dem låg små textstycken som beskrev varför just de bilderna var så värdefulla. Här bröt alla ihop igen. Det var så fint gjort alltsammans.

V är en av mina allra bästa och första barndomsvänner. Så många timmar som vi tillbringat i varandras flickrum, lyssnandes på 90-talets powerballader och drömmandes om killar har jag inte spenderat med någon annan. Och visst minns jag den dagen hon berättade att hon träffat F. Och hur jag minns att jag tänkte att det nog banne mig var den rätte. Jag tyckte det hon beskrev stämde så bra överens med mig själv och hur jag beskrev min Erik för andra. Min Erik som jag träffat ett och ett halvt år tidigare. Snart 13 år sedan närmare bestämt. V och F fick drygt 11 år och sen tvingades de från varandra. Varför ska det behöva vara så? Jag önskar av hela mig att jag kunde leta fram ett trollspö och svinga det några gånger i luften och att allt sedan skulle vara som vanligt igen. Tyvärr är det inte så och vi är många som har svårt att acceptera det. För V´s skull, och för F´s och för barnens. Och jag vet inte hur i hela friden man kan hjälpa dem, annat än att finnas där. Alltid. När de vill.

Vi har inte umgåtts så ofta i par utan det har mest varit vi tjejer från gamla gänget som träffats på senare år så varandras män känner vi inte jätteväl. I morgon är det dock exakt ett år sedan Erik, Filip och jag var hos dem och tittade på Melodifestivalen, och vi hade det så trevligt. Sa att det måste vi göra om, hos oss nästa gång. Vid grillen. Det blev aldrig så för en månad senare blev F sjuk. Nu hoppas jag få se de andra vid vår grill i sommar, men man kommer minnas vad vi bestämde då…

I går förstod man vilken fin människa F var och jag slogs av tanken att jag så innerligt hoppas att han den stunden han somnade in visste att så många tyckte det. Jag har sagt det förut och jag måste säga det igen; det är synd att vi ibland snålar med de snälla och vänliga komplimangerna till dem vi tycker om vare sig det är sådana vi känner väl eller bara är ytligt bekanta med. De kan också vara värda ett gott ord. Jag har funderat kring detta länge och jag menar inte på något sätt att jag är Fröken Perfekt men jag försöker verkligen tänka på att säga det positiva jag tänker högt till personen i fråga i stället för att bara tänka det i huvudet. En dag kan det vara försent.

Erik och jag satt i går kväll och försökte minnas F så som vi kände honom. Sen skenade vi iväg och började tänka på framtiden för V och pojkarna och jag kan lova vi fällde många tårar. Vi befinner oss ju trots allt i samma skede i livet. Men man vet banne mig aldrig vad som händer, den bittra sanningen har vi fått erfara den sista tiden och det gör oss livrädda samtidigt som vi känner att man nu mer än någonsin måste uppskatta det man har och varandra. Många saker blir så små i sammanhanget. Man hasplar ibland ur sig att man tycker man inte har några kläder, eller att man gärna skulle vilja åka i väg någonstans – om man hade råd. Visst är saker som dessa kul men de är ändå bara lyx i vardagen. Det är ju vardagen som är den viktiga och den verkliga lyxen, det är ju när vardagen blir lyx. Så länge alla är friska och man får vara tillsammans, då är den det.

Detta blev nog ovanligt osammanhängande och svamligt men jag ville så gärna dela med mig av tankarna. Tårar trillar åter över tangenterna. Tårar som jag trodde nästan tagit slut i går. Men det här är så oerhört sorgligt och tragiskt och jäkligt orättvist och det gör så förbaskat ont att tänka på att jag tror en liten bit av hjärtat faktiskt har gått sönder.

Det här inlägget är tillägnat F, V, A och V. Våra tankar är hos er. Låten här nedan sjöngs i kyrkan i går och den är smärtsamt vacker och tyvärr alldeles för sann.