Tänk om man hade kunnat skriva att utanför fönstret faller
ett stilla sommarregn. Luften är ljummen och det doftar sådär gott som regn kan
göra på sommaren... Nu är det inte riktigt så. Det är dryga 10 grader. Regnet
vräker ner och har så gjort sedan i går kväll – stundom neråt, stundom
horisontellt. För det blåser ju också.
Mysigt har jag det dock härinne och jag hoppas och tror att
min för dagen mycket dumma huvudvärk håller på att ge med sig. Vaknade illamående
i natt och så även i morse. Sen vet ni ju hur det är. När klockan är
dags-att-stiga-upp så kör man på i vanligt tempo med vanliga rutiner och så
gjorde jag ända tills vi lämnat barn på dagis och fritids och kört en liten bit
mot stan. Då vände världens snällaste Erik och släppte av mig hemma och tur var
det för i ungefär samma stund bröt huvudvärken from hell ut. Med blixtar
framför ögonen försökte jag sen blunda bort ett par timmar och vaknade
åtminstone utan illamåendet.
Efter lunch har jag dessutom haft trevligt sällskap. Jag
älskar att lyssna på Sommar. Nuförtiden hinner man dock inte riktigt som förr
men eftersom allt ju finns tillgängligt närsomhelst och snudd på hursomhelst så
gör jag likt säkert många andra. Lyssnar när det passar. Visst är det något
visst med signaturmelodin? Jag tror vi alla har minnen till den. Jag blir barn
igen och befinner mig i mysiga lilla stugan i Mellbystrand där vi alltid tillbringade
några veckor varje sommar när jag var liten... Ligger i våningssängen med saltblött hår och brunbrända ben och ser
mamma och pappa fixa lunchen på det lilla spritköket. Dofter av mat, solcréme och hav blandas och jag hör stojande, skrattande
barn och havet som brusar bara ett par stenkast därifrån. Längtar tills maten
är i magen så vi får gå på plankgången ner mot havet igen. Med handdukar,
radion som man då alltid släpade med sig och så stora fikakorgen förstås. Och
mitt i allt detta hörs plötsligt tonerna av ”Sommar, sommar, sommar…” och det
känns så härligt att samma toner, många år senare, ger samma lyckliga känsla.
De gick ut tungt i år förresten. Anja Pärsson på
midsommardagen och David Hellenius i går. Jag kan rekommendera båda två. Anja –
vilken tjej va?! Och David – så rolig att man skrattar och fnissar högt
omvartannat fastän man är själv hemma. Och plötsligt och oväntat fäller en tår då han med ens blir allvarlig och känslosam mitt i det skojiga. För att sen skratta lika snabbt igen. Då har man lyckats i sitt program.
Såg förresten att ikväll börjar första sommarprogrammet på teve. Lotta på Liseberg. Själva Lotta är lite för klämkäck för mig men programmet får gärna surra i bakgrunden då det ändå med alla sommarsånger ger sommarkänsla. Något som ger ännu mer av det slaget är Allsång på Skansen som väl börjar i morgon? DET tycker jag är ännu mysigare att ha på samtidigt som man fixar härhemma. Det gäller liksom att samla på sig så mycket sommarkänsla det bara går nu när det börjar närma sig semester även för familjen A. Erik jobbar bara denna veckan också, jag denna och nästa - och sen, sen äntligen är det sommarlov för oss alla!
Tänk, om jag skulle passa på att göra något duktigt nu sista timmen innan de andra kommer innanför dörren med ett berg av blöta och smutsiga kläder. Efter att ha umgåtts alla tillsammans nonstop i dagarna tre längtar man extra mycket...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar