Kalas i Älvlandet!

Var börjar man, satt jag och funderade på och mest logiskt är nog att börja med kalaset som var först ut...

Förra lördagen hade vi huset fullt av små ljuvligt söta älvor och älvprinsar. Eller huset, de var på besök i Älvlandet menar jag :) Temat för Vilmas 5-årskalas var givet. Tingeling är just nu störst i hennes värld och självklart skulle det bli ett älvkalas. Något som visade sig vara mycket tacksamt att spinna vidare på, så som min käraste och jag gärna gör när det är kalas… Vi har liksom väldigt svårt för att inte gå ”all in” även om det är stressigt med annat runtomkring – som i år – men vi kan liksom inte hejda oss och jag intalar mig och tror också på fullaste allvar att det gör så gott. Att mitt i allt stressande och pusslande göra det man tycker allra bäst om. Planera det bästa man kan tänka sig för det bästa man har och sen få leka med små glada tacksamma barn i några timmar. Älvan Vilma, förlåt jag menar Tingeling, var i alla fall i sitt esse! SÅ laddad, tacksam för alla fina paket och GLAD över allt.

Det är heller inte svårt att fånga små 4-, och 5-åringars uppmärksamhet. Det var tefatsstora ögon många gånger och det är ju bara så underbart!

På tal om mycket runtomkring så vet ni ju vid det här laget att jag inte varit helt pigg denna höst och jag var därför mycket stolt över mig själv när jag för några veckor sedan KÖPTE färdiga inbjudningskort – något jag aldrig tidigare gjort. Tidsbesparande, tänkte jag även fast jag liksom nästan fick tvinga upp armen för att plocka ner ett paket och sedan betala det. När det så väl var dags att skriva dem och Vilma och jag satt där vid bordet häromveckan så bubblade massa idéer upp i huvudet och som av en händelse råkade jag plita ner en liten saga som jag sedan klippte ut och klistrade på ett extrakort som fick följa med i det rosa kuvertet som sedan damp ner hos alla gäster. Haha, det säger nog en del om mig skulle jag tro… På gott eller ont, jag vet inte men det är nog bara att konstatera att där har ni mig i ett nötskal!

Hursomhelst visade sig detta vara ett lyckat drag då vi hörde från föräldrar att det letades älvstoft både här och där – och i Kalmar (!) men också oroades en del över att vi inte skulle hitta det där älvstoftet som var borta i sagan...

Så, hur gick det då? Jo, när alla gäster hade anlänt och Vilma hade snurrat flaskan och öppnat paket hördes ett ljud… Ljudet kom från två öronmuffar (ja, det var samma som vi förra året hade rymdkontakt med på Filips kalas, fast då inslagna i aluminiumfolie). Erik och jag haffade dem snabbt och minsann var det självaste älvdrottningen som pratade till oss däri. Hon hade precis fått veta var älvstoftet fanns och bad oss göra som hon sa. Alla småälvor skulle ställa sig på ett led och sedan följa efter den gröna stora älvan (detta var Erik). Nästan militäriskt rasslade det till och så stod tio små älvor blickstilla och tysta bakom Erik. Uppför trappan gick sedan färden och in i Filips rum där massa ballonger hängde i taket. Alla små vågade sedan ta varsin tandpetare och smälla en ballong och när nästan alla var smällda utan resultat hittade så lilla Vinterlilja till sist en lapp i sin.

Där hade Filip ritat av Vilmas dockskåp och gjort en pil bakom det vilket visade sig vara svårt att lösa men med lite hjälp hittade de där en stjärna utskuren i kartong. På den fanns nya instruktioner och efter lite stegräkning och en tokig promenad över Eriks och min säng hamnade vi så alla i badrummet. Och där, mitt bland Vilmas trosor låg det - älvstoftet och jublet var öronbedövande! Det glittrande kalaset kunde börja och så fick de som ville en sprayad glitterstjärna i håret. Sen tatuerades det Tingelingtatueringar och tack vare en hjälpsam mamma (tack goaste Camilla!) som var med blev alla ivriga nöjda ganska snabbt. Därefter fick alla varsin Tingelingfotlänk gjord av en bjällra trädd på en piprensare och ja, sen VAR de verkligen riktiga älvor!

Nu var det dags för älvfika vid bordet som Vilma omsorgsfullt hade hjälpt till att duka och bestämma över. Bullar, rosa chokladbollar och Tingelingtårta slank er i fikasugna magar och jag måste bara tipsa om tårtfyllningen jag av en slump hittade när jag skulle fixa tårtan i går. Jag körde med samma i bägge lagren och det blev inte sådär sliskigt sött som det ibland kan bli, särskilt när man har marsipan över.

Jag mixade cirka 300 g halvtinade jordgubbar och blandade dem med 2, 5 dl vispad grädde. I detta rörde jag sedan ner 100 g philadelphiaost och ½ dl marsanpulver. Låter som en ganska märklig kombination men jag chansade och det blev verkligen urgott! Helt klart en ny favorit som bäst kan beskrivas som krämig fluff med len jordgubbssmak och lagom söt.

Sen höll världens bästa storebror i ett pyssel på egen hand. En något förvånad mamma beskådade hur han höll ordning på de små älvorna som hör och häpna lyssnade och satt ordentligt i en ring. Jag tror han själv var förvånad över detta för senare den kvällen sa han att han hade trott att de bara skulle springa runt! Han hade i alla fall förberett varsina kuvert till dem där det låg delar till ett älvarmband som de sedan skulle pyssla klart. Ganska pilligt men de hade tålamod och var snart redo för älvdans. Vilma själv hade valt musiken och det blev en salig blandning av Timoteij, dansstopp till Manboy, koncentrerad dans och svengelsk sång till Euphoria och slutligen Lollo och Bernie´s dansskola :)

Kalaset avslutades med ännu en Filipidé – älvträdet! Där bodde godisälvor och om man bara kastade lite låtsasälvstoft på det så blev stammen ihålig och man kunde sticka in sin hand och få en godispåse… Mycket spännande och lite tokigt för vid ett par tillfällen kom det i stället ut en pruttande, flygande ballong ur hålet i stammen och älvorna var i extas!

Vår pyssliga, duktiga storkille. Så mycket hjälp vi har haft av honom inför detta. Både med idéer och fix. Trädet var helt och hållet hans idé. I en rolig pysselälvbok Vilma fick på sin födelsedag av snälla kompisar fanns älvmallar. Dessa gjorde Filip och Vilma teckningar av och det var då Filip kom på att de kunde användas till ett älvträd i stället för fiskdamm. Så vi tog fram ett gammalt lakan, vek det dubbelt och klistrade på teckningarna. Sen ritade Filip ett höstträd på och mitt i stammen klippte vi ett hål för handen. Voilá – så hade vi ett älvträd!

Oj, vad vi gillar kalas! Nog för att det kräver en del planering, förberedelser och fixtid men det är alltid värt varenda krona och varenda minut. Och så har vi själva så roligt på kuppen också!

Det var en nöjd och glad – och trött - liten älva som somnade tidigt efter sitt kalas, omgiven av så fina presenter. Pärlpyssel, sytavlor, smyckesskrin, Barbiekläder, My Little Pony och ännu mer pyssel. Allt mitt-i-Vilma-prick! I det sista paketet låg en väska och plånbok med Tingeling och Vinterlilja på. Till Tingeling från Vinterlilja. Det är kärlek det J. 

Orkade du läsa ända hit? Inte illa, jag blev själv trött men vet ju hur mycket jag uppskattar det sedan. Med några års kalas i bakfickan börjar det nu dessutom bli en kategori som kan vara väldigt praktisk att i brist på tips och idéer snegla tillbaka på ibland!

Precis som älvor brukar se ut i böckerna. Suddiga och lite hemliga sådär - det verkar som att älvstoftet fungerade :)