Magi

För sisådär sju år sedan cirkulerade många bilder runt på marsipanbebisar (som dock egentligen visade sig vara gjorda i lera). Fantastiskt söta och eftersom den stora dagen närmade sig för oss var det än mer speciellt att inte kunna se sig mätt på dessa sötnosar. Och tänk, sedan fick vi en alldeles egen liten marsipanbebis. Av pojkmodell och med namnet Filip. Såklart den allra ljuvligaste lilla bebis vi någonsin sett!

Det är både häftigt och mäktigt att varje år den här kvällen inse att de allra viktigaste och största stunderna i livet. De glömmer man inte. Nej, de bleknar faktiskt inte ens och jag önskar innerligt att de för alltid kommer vara såhär tydliga och nära i tankarna. Jag får helt enkelt fortsätta vårda dem ömt. De finaste minnena i min alldeles egna hjärtevrå. Lite intressant är det också att första tiden med Filip inte känns längre bort än första tiden med Vilma eller första tiden med Alvin. Och jag är så glad för det.

Jag behöver inte ens anstränga mig för att minnas när jag ser den här bilden på en nyhemkommen liten Filip, som oftast sovande med munnen lite öppen. Hur otroligt mysigt det var att långsamt och försiktigt klappa hans lilla lena huvud och sluta det i sin hand. Att pussa hur mycket man ville på lilla munnen. Dra med fingret över pannan och ner på nästippen som fortfarande är ganska ”tippig” och inte så stor. Att vara nära. Titta och lyssna, vyssja och trösta. Sjunga och gosa. Att sakta men säkert påbörja vandringen till att bli en av hans största tryggheter här i livet.

Exakt såhär dags kom vi in till förlossningen den där mörka novemberkvällen för sju år sedan och jag var totalt livrädd - från att ha varit totalt kolugn i nästan nio månader. Om sexton timmar skulle det arbetspass som sedan några timmar startat på allvar ,vara över och vi skulle få den bästa belöningen någonsin. Filip. Vägen fram till det ögonblicket var inte särskilt angenäm men det är man desto duktigare på att förtränga…

Jag kommer aldrig att glömma det ögonblick då detta lilla knyte lades upp på mig och vi för första gången såg vårt barn. Eller den första helt magiska natten då han sov mellan oss i en av två sjukhussängar tillfälligt byggd dubbelsäng :) Det var inga långa pass vi sov då trots ett sömnlöst dygn bakom oss. Men det behövdes inte. Vi var så totalt fyllda av en ny sorts energi som vi aldrig tidigare hade känt och jag minns att jag varje gång jag vaknade inte ville somna om. Ville inte missa en sekund med denna underbara lilla människa som nu var vårt ansvar. Vår son. Som kärleken direkt var så stark till att man inte trodde det var möjligt.

Och så den där fantastiska insikten som kom över en. Om meningen med livet och svaret som låg där mellan oss. Och utanför fönstret blinkade stjärnorna och natten var som vilken natt som helst. Ljudet av utryckningsfordon. Någon som körde för fort någonstans. Höstträd som vajade i vinden. Men i vårt rum stod tiden stilla. Ingenting runtomkring spelade just då någon roll. Det var bara vi tre. Mamma, pappa och Filip. Den nya lilla familjen. Magiskt!

Och om bara en liten stund fyller denna numera stora prins 7 år! Storbror till två, närmare 130 centimeter lång och när han i går morse var så trött att han bad mig bära honom nerför trappan kändes det mest som att jag bar runt på en kalv. Erik skrattade åt synen och trodde att det snart är Filip som bär mamma i stället :)

När jag nyss var inne i hans rum och tittade på honom låg han på samma sida som på bilden. Med händerna knutna strax under hakan och munnen halvöppen och visst ser man att det är samma lilla pojke. Pojken med det stora hjärtat och med den stora platsen i våra ♥

Grattis på din sjunde födelsedag älskade storprinsen!