Vilma ♥ Jeansshorts = sant!

Ja, det ÄR faktiskt sant. Det var kärlek vid första ögonkastet när vår lilla klännings- och kjoltjej förra helgen sprang rakt in i dessa godingar på H&M, la huvudet på sned och sa "Snääälla mammaaaa..." med sin mjukaste röst.

Sedan dess har de burits många dagar i oändliga variationer med olika t-shirts, tröjor, linnen, leggings och strumpbyxor därunder. Jag tror hon känner sig som en stor tjej – en skoltjej i dem.

Finns just nu på H&M och mitt tips för den som kanske tänker köpa – gå upp en storlek. Vi köpte Vilmas vanliga men det blev väldigt svårt att böja sig i dem så upp en så blir de både skönare och coolare! Och kolla in kråskanterna runt fickorna… Stort gilla på dem :)

Prioriteringar

Ibland kommer man till en punkt när saker hopar sig och man helt enkelt inte får ihop den. Tiden. Hur man än vrider och vänder och tänjer och bänder så räcker den inte till. Och ibland upplever man att man hinner allt man vill. Det är märkligt det där. Hur olika det kan se ut från en månad till en annan, och man inser efter en vår som denna hur små marginalerna är och hur snabbt man kommer efter till exempel när någon (undrar vem?!) är sjuk i fem veckor. Så kommer man ikapp allt det där som ställts åt sidan och då får resten av familjen besök av Herr Influensa. En efter en efter en efter en. Och så är man i det igen. I läget då man måste prioritera det allra viktigaste. Pyssla om de sjuka små och stora och däremellan fixa med allt det vanliga, praktiska, vardagliga som då med ens blir små tidstjuvar i en ganska späckad vardag.

Det var väl ungefär det som hände då det plötsligt en dag blev så tyst härinne. Och på något sätt blev det så skönt att bestämma sig för att sätta bloggen på paus ett slag då den annars är något jag kan gå och smålängta lite efter. Kände att det då var mycket lättare att trycka på pausknappen så behövde jag inte ödsla någon energi att tänka på den alls.

Smart just då men sen… sen när alla började bli friska igen, ja då hade det plötsligt nästan gått en månad och då blev det så ”smidigt” att skjuta på det en dag till. Och en till. Och en till. För det VAR ju så längesen och som andra bloggare säkert känner igen sig i så blir det på något fånigt sätt så mycket svårare och större att bara blogga snabbt då. Man måste ju inte alls förklara sig egentligen men eftersom jag aldrig varit i närheten av ett sådant uppehåll tidigare så blev det ju plötsligt en konstig lucka i vårt liv här kände jag.

Och faktiskt även en smula sorgligt då jag även har fått tid till att inse hur mycket jag aldrig hunnit få ner på pränt här det senaste året… Det är ju för vår skull jag gör detta och för att jag tycker det är så vansinnigt roligt. Min egen lilla grej. Och den har jag inte prioriterat. Det känns lite som att jag har slarvat med vår skatt. Inte vårdat den så ömt som jag önskar och jag har inte vetat hur jag ska hantera det. Om jag helt enkelt ska låta det senaste året vara lite glesare i minnen, eller om jag ska hitta ett sätt att ”minnas tillbaka” på. För det glesaste året har också varit ett av de allra roligaste och just därför är det ju så synd att det inte finns dokumenterat lite bättre här. Och kanske faktiskt också därför jag inte har hunnit det? Ja, det där man nog vrida och vända på i all evighet...

Nu får ni verkligen ta del av vad som kan dölja sig i en bloggares huvud! Att livet emellanåt inte räcker till gör att man får prioritera och fokusera på det allra viktigaste och det var det jag gjorde när jag inte var här. Ägnade hela mig åt stjärnorna i mitt liv. Lät inget annat gå före.

Oj, det här hade kunnat bli så mycket längre men jag stannar nu och kanske fortsätter jag en annan dag. Har länge haft mycket och har nu ännu mer tankar om stress och press och prioriteringar vi gör i dagens snabbt rullande samhälle… Spännande och lite skrämmande saker.

På tal om prioriteringar och små och stora stjärnor. Allt detta får nya favorittröjan från bästa butiken symbolisera i kväll. Att ha en femuddig stjärna på ryggen är som att bära med sig hela familjen - en udd för varje medlem. Och det gnistrar om den - hoppas att det ska göra det om oss också när vi nu börjar sticka ut våra ovanligt vinterbleka näsor utanför det som varit en sjukstuga många veckor denna vår...!

M som i mums...

Det är som en lyckokänsla som väcks och sedan snabbt sprider sig genom hela kroppen. Stunden då man känner doften av grill... årets första grillmåltid. Och nej, jag vare sig driver med Fredde i Solsidan eller är en sådan som honom själv (här är det för övrigt Erik som grillar och njae, besatt ska jag verkligen inte kalla honom fast han grillar gärna ;)).

Men det ÄR ju så gott att man blir alldeles lycklig, och förutom det så tror jag även att dofterna väcker glädje inom en just för att de påminner om så mycket annat roligt, härligt som det där med att grilla alltid för med sig och betyder att vi är på väg emot. Vår och värme och sol och sommar och ledigt och vänner och många vid bordet och glädje och avslappnad stämning och lite av den där sköna semestermentaliteten då det är tillåtet att ta det lite som det kommer - och så grillar vi ikväll...

Årets grillpremiär bestod av olika spett med god potatis till och tzatziki. Till efterrätt, det enklaste enkla som ibland också är det godaste goda. Minimarängsviss i portionsformar som tog slut alldeles för fort och som lätt hade kunnat dubblas både en och två gånger. En kula glass, ett par maränger, en klick grädde, jordgubbar och en svängom med chokladsåsen och svisch, så har man en sviss på bara ett par minuter. Att sedan chokladsåsen formade sig som ett M tolkade jag som mums. M som i mums!