Sommarens första dagar

Jag ser det som något positivt - att jag är en av få som jobbar i dag. Att få promenera till bussen i kofta. Att känna solens varma strålar i ansiktet. Att höra fåglarnas ivriga morgonkvitter och att susa förbi böljande hav av vitsippor... Det känns som en bra början på dagen och en bra inledning på det som snart är helg. Jag är ju alltid ledig på fredagar annars så ovant för mig det här med att jobba fredag!

Sen ska jag såklart erkänna att jag ännu hellre hade varit ledig med de andra. Ätit långfrukost för att sedan packa badväskan och åka till badhuset...

Vilka härliga dagar vi har haft nu! De susar snabbt förbi men oj, så man njuter av sol och värme. Så otroligt efterlängtat i år efter en vår fylld med sjukdomar och krasslighet, oro för nära och kära och på senare tid mycket och dum huvudvärk.

Har dessutom, som ni märkt, helt tappat mitt kära bloggande och jag sörjer... Saknar det massor men fångar liksom aldrig stunden längre. I går kväll pratade Filip och jag om vad vi gjorde för ett år sedan. Ingen mindes, ingen utom bloggen som så troget berättade för oss där vi satt uppkrupna i soffan med ipaden i knät och tittade på bilder, läste och fnissade och jag insåg då att vi aldrig kommer minnas denna vår. Såvida vi inte har ett väldigt gott minne...

Vi fick under vår lässtund också reda på att Vilma i maj förra året ville ha en glittrig säng och att jag närapå fick både smalben och stortå avskjutna av storebror som precis lärt sig skjuta stenhårda innebandyskott :) Och det är ju precis det där man vill kunna gå tillbaka och minnas. De där små stunderna i vardagen. Då vi lever och bara är. Då saker händer och saker sägs, stora som små, roliga som tråkiga. Men ofta ändå värda att bevara. Åhh, jag önskar och hoppas SÅ att jag ska hitta inspirationen igen. Har någon ett tips på hur jag ska hitta den så säg mig!