Älsklingstjejen - 6 år!

Finaste, älskade lilla Vimsagumsan! Slarvmamman här har inte ägnat datorn mycket tid på kvällarna på sistone och ett av årets viktigaste inlägg har därför skjutits på ett antal gånger men nu, nu är det din tur!

För sex år sedan var du fortfarande väldigt ny i vår värld men jag minns att det ändå kändes som om du alltid varit där. Så självklar då, så självklar nu. En tydlig mix av både din pappa och din mamma. Ännu hade vi inte fått komma hem med dig men jag minns att vi tillbringade den mesta tiden med att bara sitta där och vara dig så nära det nu gick med alla sladdar och grejer som satt på lilla dig. En tuff start men så bra det gick ändå.

Nu är du sex år. Tjej ända ut i fingerspetsarna som gärna är målade i något fint nagellack om du får bestämma. Och är där inget nagellack på är fingrarna ändå färgade av tuschpennor för ritar och skriver och målar och pysslar, det gör du så fort du bara får chansen. Helt klart favoritsysselsättningen och du producerar mycket teckningar nu…!

Och så är du ju en skoltjej också! Och VAD du har vuxit denna höst. Kanske inte så mycket i storlek men i sinnet. Du var verkligen redo att börja skolan och du älskar det – varje dag. Fröknarna, kompisarna, allt kul ni gör. Ja, till och med skolmaten (till storebrors totala förvåning…)! Vilken lycka det måste vara att få arbeta med så tacksamma och vetgiriga små. I en värld där fröken dessutom är avgudad av sina små elever! Du saknar några av kompisarna från dagis men vet ju att de kommer nästa år och du kan inte förstå VEM du ska vara fadder åt då. Du känner ju nästan ALLA J Och ja, det är faktiskt sant. Vi ”känner” typ 20 barn som ska börja förskoleklass på samma skola nästa år…

Fortfarande är du full av idéer. Alltid något att göra. Aldrig uttråkad. "En riktig lektjej" som du ofta beskrivs av fröknar. Du är verkligen mellansyster, kanske ännu mer nu sedan du började skolan. Plötsligt har du och Filip kommit närmare varandra igen. Ni delar på något som bara ni känner till och pratar om skolvärlden, kompisar och vad som händer där. Medan du och Alvin oftast slänger er in i lek så fort ni ses efter en dag ifrån varandra. På lediga dagar kan ni leka, leka, leka och ni halkar då in i det som var när ni båda gick på dagis.

Och det bubblande, kluckande, fnittriga skrattet. Det som ÄR vår Vilma. Det hör vi ännu oftare nu. Lilla blyga Vilma tittar också fram ibland men inte lika ofta längre och när det sker mest bara en kort stund.

Hur är det med dockorna då? Bara bra, säger nog alla som känner dig och har sett dig i din dockmammaroll. Man kan liksom inte ha det bättre än dina dockor. Och visst var det Noradockan som gömde sig i det stora paketet i förra inlägget och hon är nu lika djupt älskad som alla de andra i ditt rum!

Du underbara lilla människa. Lyckan kom med dig den där kalla och mörka novembereftermiddagen för sex år sedan för att slå rot i oss. För evigt. Det går inte med ord att beskriva hur underbart det är att ha en liten Vilma i sin värld. Men vi vet. Och du vet. Hur älskad du är.

Till månen och tillbaka igen räcker inte. Inte ens om vi tar svängen runtom alla stjärnor. Vi har ju dessutom tre små av dem här hos oss, stjärnor alltså, och tur är det då att vi varje dag kan säga till dem hur viktiga de är för oss. Hur stora i vår värld. Det största och det bästa som hänt.