I 190...

Nej, det är ingen ny kameramodell – I 190 :) Såg på rubriken att det nästan såg så ut. Kanske borde jag skrivit I hundranittio i stället och vad det är, det är vårt liv just nu. Eller snarare vad livet har varit en längre tid och det är nog också det som är anledningen till tystnaden här och till att jag sitter här och skriver nu i stället för att hjälpa kunder på jobbet. Så vill ni läsa något juligt, mysigt är det bäst att sluta läsa här och vänta på nästa inlägg i stället :)

Höstarna är alltid hektiska och vi fyller ju på med några ytterligare, men ack så trevliga, ingredienser i och med barnens födelsedagar och allt runt dem. Men sen är det ju som jag skrivit allt det vanliga också och det är märkligt för det är inte bara jag som tycker att det har varit extremt denna höst. Jag undrar vad det beror på… är det mer än vanligt eller är det kraven runt om som ökar i takt med utveckling inom alla områden, alla sociala medier och all reklam som öser över oss? Det blir liksom inte några lediga luckor någonstans.

Som jag vet att många av er som läser här vet, är jag en av få som aldrig hakat på Facebooktrenden. Det beror inte på att jag är gammeldags och mossig, jag var ju ändå tidigt ute med min blogg ;) Nej, jag tog det beslutet för flera år sedan och har lyckats hålla fast, även om jag många gånger varit snubblande nära och även fast jag oftast läser på Eriks flera gånger i veckan. Men jag känner mig själv och vet att jag skulle lägga för mycket tid där vilket i sin tur skulle leda till att det här stället absolut inte skulle hinnas med, och det är ju ändå här jag samlar våra minnen... Vi äger vår tid och det är bara vi själva som kan prioritera allt runt omkring oss och många hinner nog med alltsammans men för mig känns det ärligt talat bara skönt att lite stå utanför det där. Och med det menar jag såklart inte att jag inte vill ha kontakt med mina vänner, det vill jag ju självklart fast då blir det på andra sätt och där är jag medveten om att man ibland tappar den där enkla, snabba uppdateringen om vad andra har för sig. Att man inte har någonstans att ”gilla” det någon har gjort. Jag hoppas dock att ni vet att jag gillar er ändå ;)

Instagram däremot… åhh, det är jag bra sugen på men så när jag skulle öppna ett konto där i somras var min mejladress redan upptagen! Helt extremt att någon annan med samma namn som jag lyckats skriva in en felaktig mejladress. Försökte några gånger fylla i ett formulär för den här typen av problem men tjänsten funkade inte så jag gav upp. I alla fall tillfälligt.

Nu blir det mycket blurr här men ibland behöver jag få ner mina tankar på pränt och ingen plats är då bättre än denna! Måste bara tillägga innan jag lämnar de sociala medierna att jag ibland känner att jag är ute på lite hal is och jag törs därför sällan prata högt om min inställning som där lätt kan misstolkas. Jag menar ju absolut inte att de som är aktiva inte skulle vara bra föräldrar! Självklart har det inte med saken att göra men i mitt liv, just nu, finns det inget mer utrymme helt enkelt. När jag kommer hem på kvällarna vill jag bara vara med barnen. Äta, prata, göra läxor, läsa böcker och känna att jag har tid de dagar jag lägger dem. Att sen kunna plocka lite, förbereda nästa dag, och så kanske hinna slå sig ner en liten stund framför teven bredvid min Erik. Det är så värdefullt att kunna göra det utan att ha en känsla av att jag borde kika in här och skriva något där, eller kanske uppdatera något viktigt som hänt. Det skulle vara jättekul, jag vet, men jag funkar så att det blir som ännu fler ”måsten” i mitt liv och det får jag helt enkelt inte plats med nu. Så – jag beundrar alla som hinner med allt men hoppas ingen tycker jag är otrevligt som har valt att stå utanför den världen. Vem vet, en dag är jag säkert där också. Eller i någon ny, framtida variant :)

Mitt i allt annat är det något som tynger mig oerhört och det är min stackars pappa som ju inte alls är pigg och som nu har åkt på ännu fler sjukdomar. Hans lista är så lång att jag tror han börjar få något slags rekord i vården. Det är så synd att rättvisan inte är med honom alls. Har man varit sjuk hela sitt liv borde man inte bara få det ena efter det andra nya men tyvärr är så fallet för honom och nu väntar han på nya besked. Detta är självklart något som hela tiden finns i tankarna och som endabarn finns ju heller inga syskon att dela oron med. Känslan av att inte räcka till är på gränsen till outhärdlig och nattsömnen de senaste månaderna har varit allt annat än god. Ibland förstår jag inte hur man kan vakna så många gånger på en natt fastän man är tröttare än någonsin men jag börjar förstå att det är huvudet som jobbar fast jag sover och antagligen är också det anledningen till att jag tappar massa hår och känner mig helt tjorvig i frisyren, att jag har fått fula utslag mellan kind och haka på ena sidan som jag förra veckan fick veta hette stressutslag och att jag allmänt börjar tappa kollen på en del saker. Det känns som att huvudet är överfullt och det var faktiskt därför jag nu gav upp tillfälligt ett par dagar för att försöka komma ikapp lite. Svårt det där eftersom jag ju älskar mitt jobb. Det ger så mycket tillbala och blir oftast en frizon där man är helt inne i det man gör och inte kan tänka på något annat.

Jag är så tacksam över en egenskap jag så tydligt ärvt hemifrån och är uppvuxen med. En obotlig optimist bor i mig och för det allra mesta ser jag saker från den ljusa sidan, tror på det goda och gör det med gott humör och ett leende. Det enda farliga med den sidan är att jag som en bieffekt av den goda egenskapen också är väldigt duktig på att mota bort det dåliga och att nog väldigt få i min närhet har sett de tecken jag haft på slutet. På utsidan verkar jag nog inte särskilt stressad (förutom de där fula utslagen då ;) ). Detta i sin tur leder till att jag får en smula dåligt samvete över att sitta här nu, plikttrogen som jag är, men mitt i allt det snurrigt stressiga vet jag ändå vad som är viktigast och det är ju de närmaste och käraste. Så mamman här gör nu allt hon kan för att komma i kapp lite grann. Och som en god hjälp har jag tack och lov tiden som är just nu. Den bästa av dem alla och jag njuter varje dag av allt det juliga!

Vad som står högst på önskelistan detta år? Det är inget materiellt. Inget som kan köpas för pengar och det kan vara väldigt svårt att få inser jag. Det är nog snarare något man får se till att skaffa sig. Jag gör dock ett försök och säger Kära Tomten, den här mamman önskar sig bara en sak i år. Tid. Mer tid.

Med detta lovar jag att försöka komma med lite mer juliga inlägg framöver som jag ju brukar och inte sådana här tråkiga, milslånga utan bilder :) Fast förresten, en bild ska jag ändå bjuda på, på tal om rubriken… Stötte nyss på bilder, tagna för exakt tre år sedan. Det år vi skulle fånga en liten pepparkaksgubbe som då hade en fart i ungefär hundranittio! Tänk, vad mycket som har hänt sedan dess – så stora de börjar bli...